och
kanske är det bra
vi visste inte
vet inte vart vi ska

jag ska aldrig göra dig illa igen..










(( TVÅ PLUS TVÅ, vi blev FYRA. Vi var så, det var inte sant, fyra människor utan ansikte lyste upp hösten iallafall. Fyra stjöstjärnor som liksom bleknat för att lysa starkast sen, eller fyra stycken vanliga som bara råkade hamna på rad i ett fönster, under varandra på en klassrumstavla och brevid varandra med snö till knäna, mynt i handen, framför ett elstängsel, för att värmas av elstötarna.

Det bara blev så*

Men när staden kändes tom, vandrade vi kanske på gatorna, jo. När dom andra skrattade, hånade oss, log vi tillbaka, för ingenting sånt kändes då. Det var så omöjligt att ta sig in. Vi var inte sådär jävla genomskinliga, vi var inte sådär solbrända och vi lyssnade faktiskt inte, på deras prat alls, för jag kommer inte ihåg dom. Det är svårt att vara sig själv, utan att ha likadana brevid sig, vi vågade, vi hade likadana brevid oss.

Djur vi tyckte om:
*Dom tjocka kossorna i hågadalen som vi matade med knäckebröd, Blenda var favoriten
*Ekorrar
*Daggmaskar
*Lepplo (våran hemliga gubbe som bodde i den stora vita avskärmaren)

JUST DET, minns ni när dom andra stängde in sig i grupprummet och vände upp och ner på Lepplos hem, alla våra papperslappar med hemliga meddelanden som vi matat honom med (som tur var klippta i småbitar) ramlade ut. Dom skrattade, vi hängde i dörrhandtagen och naturligtvis så var det ett fönster i dörren vi såg hur lapparna föll över rummet som snö. Det gör faktiskt ont nu när jag tänker på det. Det sista spåret.
Vi lyste. Det var kärlek. Det är det VI kallar KÄRLEK.

Vi orkade igenom en hel vinter. Vi var hoppet i en hög av FÖRLÅT, idioter som inte förstod. NI FÖRSTOD JU INTE. Och hatet vändes mot oss för ni ville så gärna vara som vi. Ville så gärna ha likadana på eran sida. Ni kan kalla oss själviska. Gör det. Det kändes inte då.

Sen så
var det bara tårar.
Vi vågade inte
det fanns ingen kvar vid den andra sidan.
När vi kom tillbaka
så fanns inga andra kvar.
Vi hade slösat bort allt annat.
Men det var enklast att be dom andra om förlåtelse
och försöka anpassa sig.
Det var så stort.
Gjorde så ont.

Fyra
blev två och två.
Vi ser er nästan aldrig numera.))


Vi ska aldrig göra varanda illa igen.