Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Undet ett meditationsretreat i södra Thailand, elva dagar av total tystanad, kom följande lilla tankeexperiment upp i skallen.




Dagen då ledsamheten tog slut

Det var en helt vanlig dag, i ett helt vanligt liv, en dag precis sådan som så många förut.

 

Jag hade ätit en alldeles normal frukost, läst de senaste tråkiga nyheterna på internet, och var nu på väg till Apotek Känslan med receptet i näven för att fylla på förrådet; det hade ju börjar kännas lite tomt på sista tiden.

 

När jag tagit min nummerlapp och satt och väntade på min tur, tittade jag mig omkring och noterade hur alla där inne såg lite spända ut, nästan som om de väntade på en julklapp.

 

"Han där", tänkte jag och obeserverade en ytterst uppspelt ung man, "ska nog fylla på sitt glädjeförråd; så glad som han verkar kan det nog behövas."

 

När det väl blev min tur, stegade jag fram till den anvisade disken och lämnade fram mitt recept, och bad att få fylla på sorgen och ledsamheten.

 

Kvinnan bakom disken tittade länge och väl både på receptet och mig, och sade sedan lite undrande: "Hmmm, konstigt. All din ilska tog nästan helt slut under en väldigt kort period, så i fortsättningen kan du bara ta ut smådoser."

 

"Jo, tja" harklade jag fram lite förläget och skruvade på mig, "jag jobbade som musiklärarvikarie på en högstadieskola i ett och ett halv år, det kanske är därför?"

 

"Jaså, jaha, på det viset", sade damen bakom disken och tittade lite nedlåtande på mig över kanten på glasögonen, sådär som bara gamla damer kan göra. "Få se nu, vad var det du ville ha igen?"

 

"Sorg och ledsamhet", stammade jag fram.

 

"Hmmm, tyvärr, det är precis som med ilskan; du har använt det på tok för mycket redan som det är, så där kan jag inte hjälpa dig. Du får nöja dig med glädje, lycka och kärlek; där ser jag att du knappt har använt något alls."

 

"Men vad i hela fridens namn menar du med det?", sade jag mer än lite lätt irriterad. "Kan man inte ens få ha det som man vill längre? Nej, nu börjar jag bli riktigt förb..." Längre hann jag inte förrän min sista ilska tog helt slut. Där stod jag utlämnad, mållös och undrade om framtiden.

 

"Jag som alltid har gått och varit småledsen och deprimerad över än det ena och än det andra. Vad ska hända nu, hur ska jag klara mig? Kärlek, glädje - det är ju helt okänt för mig!"

 

Trumpet gick jag så sakta hemåt igen, och tittade mig förvånat omkring. Att allt helt plötsligt kunde se så annorlunda ut, och ändå vara precis det samma som innan. Allt verkade ljusare på något sätt.

 

"Tja", sade jag spekulativt till mig själv, "det här kanske inte är en så dålig sak trots allt", och log ett ovant leende.




Prosa (Prosapoesi) av Janis Karlsson
Läst 379 gånger
Publicerad 2006-10-12 12:20



Bookmark and Share


    miramari
När man är tyst länge kan oanade tankar uppstå. Det är intressant och kanske också modigt att vara tyst så länge. Måste vara skönt att få lyssna på tystnaden så länge.

Gillar texten. Tänk om man kunde få ett recept på glädje av doktorn :-)
2008-07-16

  Howlit
Det här gillade jag verkligen... underbart experiment... väldigt nära sanningen om hur vi ofta fungerar... varför ändra på det vi allaredan är invanda med....hmmmm????

Dags att byta recept... eller hur? =)

Kram
2006-10-15

  EmiRa
Gillar ditt tankeexperiment...
2006-10-13

  Mangal VIP
Det här var en ny tanke för mig. En mycket bra idé som jag gärna läser mer om. Gillar detta skarpt. Bra skrivet dessutom!
2006-10-12
  > Nästa text
< Föregående

Janis Karlsson
Janis Karlsson