Det är en sådan dag, med sol och vind och välbehag. Det är en sådan där dag då en bara vill ut och kuta och kanske segla på fjärden, komma lunkande hemåt på gamle svarten efter den sista färden. Du vet i Amazonas regnskogar, där den gula giftiga grodan har sitt revir, där brukar jag skjuta ut kanoten i en av de tusentals bifloderna och hoppa i den väldigt snabbt för att undgå att ångra mig. För jag är litet velig ibland och då kräfs det just att en hoppar omkring och best ämmer sig verk ligen för hatt hatta ut i kanoten.
En sådan där gång då jag tog ett svanhopp ned i kanoten, for fötterna rakt igenom det ruttna träet och ut i flodens vatten, då tog de nakna infödingarna händerna ur byxfickorna och skrattade så de slog sig på knäna. Ja, den dagen och kanske även de närmaste veckorna, utgjorde Lassemannen en slät figur i de där förbankankade urinnevånarnas ögon. Men inte lät jag mig nedslås av detta inte, utan som vanligt gjorde jag mig blott en ny kanot och gav mig ut på de mest strapatsrika färder en i övrigt civiliserad människa gärna kan tänka sig. En av dessa gånger när jag gav mig iväg så startade jag i gryningen, någon liten matsäck hade jag med mig, men skogarna och vattnen är ju fulla av mat, och likt andra rangens städers restauranger även fulla av såväl tjänlig som otjänlig föda. När jag tillryggalagt vad som skulle ha tagit en vanlig människa flera dagar, och jag ännu bara hunnit klämma i mig lunchen som bestod av några rågade teskedar av en ört som växer högst uppe i kronan av tihot-tihota-trädet, (trädet som bara dårar klättra i, på stamspråket) samt några råa ett-i-ett-firrar (eller `tolv och femtioniotåget´, som mina gisslande vänner infödingarna kallar dem, de har namn på det mesta utom på sitt eget folk) . När jag alltså afnjutit min ringa måltid och sköljt ned den med importerat mjöd från Island, så tog jag kanoten över axeln och begav mig på simmande fot ned för vattenfallet. Det är bara civiliserat folk som tror att bästa sättet att ta sig ned för ett vattenfall är att antingen åka utför sittandes i kanoten eller att ta sig in till land för att bära kanoten genom snårskogen ned till lugnare vatten. Men jag visste alltså bättre, vis av andras erfarenheter.
När jag hämtat mig från några törnar mot stenar och trädgrenar jag stött på längs min färd fram mot själva fallet och sprattlande sedan fallit de cirka tjugosex och en halv metrarna ned mot den kokande kitteln nedanför så tog jag mig raskt mot lugnare vatten genom att harva mig fram medelst fjärilssim.
En dödskallefjäril kom och satte sig på min ena axel sedan jag åter satt mig ned i kanoten och börjat tugga på ett stycke motsvarighet till civiliserade buffeljägares tuggtobak, nämligen bladen från ukka-busken. Dessa stora, feta och saftiga blad påminner något om de kaktusblad som äro ätliga och växa både här och där i världen, dock främst i någon gudsförgäten öken. Medan jag låg och vilade en stund på rygg i mitt flytande badkar så värkte jag fram en sketch. En fotomodell till kvinna har anlitats för att bli plåtad i en studio på Karlaplan i Tokholmen, han tar en rulle bilder och så utspinner sig följande ordväxling.
Fotografen till modellen -Jag skulle vilja fotografera dig naken…
Modellen till fotografen -Det är okay för mig, vill du ha hjälp med byxorna…?
Medan floden flöt så sakteliga och därav med nöd även kanoten så kom jag osökt att tänka på en annan historia jag hört någon vän i hemlandet kläcka en gång då han var på extra käckt humör. Eftersom han i vanliga fall inte kläcker sådana där historier på alldeles egen hand så antar jag att han kan ha hört den på tv, kanske i någon film med bröderna Marx eller möjligen bröderna Bröd…
En man stod i en portöppning och såg tiden an. En polis stannade i höjd med mannen, och med andan i halsen ställde han en serie frågor till mannen i porten och följande samtal utspann sig…
Polismannen:-Har ni sett någon springa förbi här nyss?
Portmannen:-Kanske en man?
-Ja, en man.
-Lång?
-Ja, lång.
-Klädd i bruna skor, svarta byxor?
-Ja, ja just så.
-Gul skjorta, röd slips, grå kavaj?
-Ja, ja det stämmer.
-Kanske snaggat blont hår?
-Ja precis på pricken.
2.

-Neej, någon sådan man har jag inte sett komma förbi här idag, varken springande, gående eller cyklandes.

Var och en som någonsin tillbringat någon timma efter lunch med att ligga på rygg i en kanot på en biflod till den väldiga Amazonfloden, kan ana sig till hur det kändes för mig att göra just detta, den andra tisdagen i månaden år… nej, nu tror jag visst att jag kommer ifrån ämnet en smula. Apropå film, så har jag en utpräglad smak för förfining och det litet mer bizarrt udda i film, för att inte tala om rent snusk…
Jag hade en gång en båt med segel och ruff och köl, men det var så länge sen ja så länge sen, svara mej du var är den nu, ja var är den nu? Nej, nu ljuger jag bestämt. Båten var ju inte alls min, den var min fars.
Må han vila i frid, sjuk som han är i sin lya hemma på söder i Tokholmen. Jag reste mig upp med ett ryck, nu tror du säkert att detta var på grund av någon fruktansvärd mardröm jag råkat börja på under några sekunders mikrosömn liggandes på rygg i kanoten i godan ro. Nä, sovit det hade jag inte gjort. Jag hade hört ett ljud så speciellt att blott en varelse i hela världen kunnat åstadkomma det. Med undantag kanske då av människan som i sin ägo isåfall skulle ha behövt en synth minst för att framkalla detsamma.
Jag kan just nu på rak arm inte komma på vad detta djur heter, på ren svenska, men här nere kallas den för strävsam taccks. Det var liksom som om den skulle ha vrålat i falsett nästan som ett vildsvin med en rotfyllning i faggorna, eller en avsliten grisfot. Är själv inte någon vän av maträtten grisfötter, eller ens sur strömming faktiskt. Nää, då skulle jag faktiskt hellre trycka i mig några väl grillade tandorikycklingar av bästa märke eller ett tiotal hundrafemtiograms cheeseburgare köpta i någon grillkiosk, tex i hörnet av Hornsgatan och… nää, nu är jag allt ute och cyklar igen. Jag reste mig alltså med ett ryck och satte mig spikrak i ryggen och paddlade raskt de trehundra milen hem till gamla Sverige. Kanske inte precis spikraka vägen hem direkt, men i alla fall. Hann faktiskt med en tur till Hawaii, en runda i Mamericanska blasters
(en golvtävling som går ut på att lägga ett golv av gräs på sandjord på snabbast möjliga tid och samtidigt se till att blåsa ens sponsorer på så många pistoler som möjligt på själva konfekten) . Att jag råkade ut för tio stormar på Atlantiska ocenanen, tre orkaner, fyra tyfoner och en brillon, det vill jag inte orda vidare om, ty det vore ju löjligt om inte en seglare skulle klara av att krossa atlanten per kanot i dessa moderna tider.
Den här sortens orkidé som har liksom en gul tofs mitt i som liksom hoppar ut ur själva blomman och som samtidigt påminner något om lejongap… växer på en av de mindre öarna i Hawaiis övärld, en obebodd ö men kanske också därför med den allra mest sköna blomprakt en gärna bara kan fantisera om annars. Just denna orkidé har en doft av vanilj och hästskit över sig, i samma familj finns det egendomligt nog blommor som lukta jordgubb och vadarfågelträck, en annan åter påminner om gråten hos ett vilset barn och den gråtens milda sälta samt kommer en att tänka på bränt gummi mot asfalten som åstadkommits av någon hårt accelererande bil. Jag steg iland på denna ö och tänkte att jag hade kommit till paradiset. Vandrade omkring hela dagen faktiskt och upptäckte det ena undret efter det andra, när jag säger obebodd så menar jag av människor, ty här vimlar det av kryp, fjärilar, fåglar och annat smått och gott förutom alla dessa träd, blommor och andra exotiska växter. Dessvärre luktar det här förutom av väldoftande blommor och frisk luft, av ruttnande växtdelar trots rent klart vatten ur de mest näpna av små vattenfall och annat som jag inte här kan ta med av utrymmesskäl. En måste helt enkelt vara här för att kunna se och se och se, känna dofterna, höra ljuden och känna allt det exotiska i den här avkroken av världen. Jag lade mig till slut att sova av ren utmattning på en bädd av gröna blad jag berett åt mig på bara marken, efter att ha ätit en god supé bestående av grillad fisk som jag lyckats fånga med bara händerna i några vattensamlingar bland klipporna en bit bort längs stranden. Dessutom lyckades jag både fånga och äta några sorters frukter som påminde om citroner och bananer. Jag såg på himlen att det kanske skulle komma att regna på natten så jag drog kapushongen om mitt huvud, den som var fäst med gem vid min gamla obefintliga oljerock från den gamla goda tiden på mina resor i greklands arikipelag. Om morgonen stod det en rök över ön och himlen hade färgats svart och röd. Just där jag valt min sovplats i sanden fanns det inga skyddande buskar eller träd. Hela ön tycktes ha stått i brand mest hela natten av den eld jag ägnat en smula omsorg blott före och under måltidens tillredande. Som jag antagit att den nog skulle slockna av sig självt hade jag inte mera ägnat den någon tanke. Kanske hade en smula nattlig bris fått den att sprida sig och nu låg ön alltså helt ödelagd i aska och total ruin.
3
Om detta har jag inte talat med någon av de människor jag sedan mötte på de bebodda öarna, men vad jag istället talade med dem om och vad jag upplevde med dessa fantastiskt gästvänliga människor, ja se det är ju en helt annan historia.