Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
att avskilja sig


PILLER THRILLER

Havet av människor ville sluka honom, mala ner honom till atomer. Hans berusade hjärna gnistrade fram visioner av det i små axplock i små portioner som fick honom att må illa. Några gånger såg hans kropp ut som köttfärs mellan våldet som var två rader skarpa metalltänder, dom tillhörde maskinerna som nu stod på scenen & sen, sen skulle äntra golvet & komma efter honom. Han försökte fly men hade ingenstans att ta vägen… för att kunna röra sig var han först tvungen att befinna sig på samma plats med hela sin kropp, för tillfället hade han obestämbar utbredning nånstans mellan scenen baren & dansgolvet. Han hade flutit ut det visste han...

Han står nu på dansgolvet med armarna fallna... fallna längs sidorna som döda pappersflygplan väntar på tjejen som ska få honom att dansa. Han har ingen riktning utan henne ingen pil & båge, ingen kompassros... men hon har försvunnit, han ser efter henne. Ansiktena på golvet sticker ut som buketter ur blankt omslagspapper, alla har blommat ut, det hände vid tolv ungefär, & nu vissnar dom ner över golvet & är mosiga. Snabbt susar blicken över allas mosiga ansiktsdrag letar nått den känner igen & så känner den igen nått den känner igen nått & vibrerar snabbt som sista blicken ur ett sakta krutrykande rådjurskadaver: Borta vid ölkranarna har Dörrvakten kört en bastant hand med korviga fingrar mellan hans flickväns bröst & nu gnuggar han sakta upp & ner.

Kroppen spricker i sömmarna & lederna på en dockkropp med pojkhår visar sig, han är helt artificiell & har därför bara artificiella känslor, dom rinner av honom & han bryr sig inte mer än att han känner en störande äganderätt ånga upp sig nedanför tarmpaketet, den hör hur som helst hemma nere i dom lägre, stinkande regionerna av hans kroppsapparat.

En flyktväg visar sig, han tar den håller sig fast vid en utsträckt krok... han är marionetten som hängs undan på kroken i logen - han är marionetten som längtar dit. Kroken blir en dörr sekunden sinnesintrycken sorterats färdigt, packats ihop i buntar & adresserats till rätt hjärnsynaps. Handen håller i dörrens handtag, det är urinblött eller om det är från kranen därinne, eller om det är kroppssvett som färdats till handflator från andra kroppars ytor eller den egna. Det sitter en bild på dörren. Bilden föreställer en man & bjuder in pojken till en manlig gemenskap & han vill ge den en chans så han halkar in med snedvridna läppar. Man kan se han har sprickor i det docklackade ansiktet.

Båset är ett ruttet landskap tapetserat med öppna sår, i kratrar på väggarna sitter namn på människor & telefonnummer... stickers som veganer tryckt dit med fasta händer, feminister, queers & aktivister. Han skvätter kiss på tygskorna, dom är tunna & darrande. Han tänker att det är ju trots allt så här lågvattenmärken ska upplevas den absoluta botten är inte längre ner än att man kan stå med båda sulorna på den. Han möter den absoluta botten. Han vill ha ett monument över mötet. Toalettstolen blir en mumie... hela rullen tar slut men det blir ett värdigt monument...

Nu står han i spegeln på andra sidan, möter sina egna ögon funderar över hur baksidorna ser ut om det är fysiskt möjligt att se baksidorna. Från jorden är det omöjligt att se månens baksida, den är mörk & osynlig. Men nog bor det djur eller fåglar i hålorna... & tunnelbanan som dunkar fram någonstans nedanför golvet, tar tre varv genom grottorna i huden på ansiktet. & nu träffar han vid handfaten & dom kromade kranarna nån ny... han har inte hunnit se sambanden i sitt eget ansikte så det tar ett tag & sekunderna tickar fram genom kristallerna i luften mellan dom, det knäcker & glittrar djupfryst.

Den nye har en knastrig skäggväxt som tar sig upp för ansiktet från en kort hals & en antagligen hårig bröstkorg... det gör att han ser ut som en björn. Ansiktet är som en kaka - ganska sött med ögon som instuckna chokladbitar.
”Björn” säger ansiktet hjälpsamt... & visar sig ha en kropp, den är kort & lite knubbig & helt klädd i pop. Det tar ett tag innan han inser att den nye presenterar sig, att Björn är hans namn.
”Det trodde jag nog också. Men en rakning skulle nog mildra det intrycket.” Björnen lyfter sina ögonbryn snabbt & frågande: ”Vad går dina pupiller på? Dom är som brunnar som skjutklara kanoner. & jag vet inte vad jag gör här, stirrar in i dom.” Anklagande men samtidigt inlockande till nått samtal & kanske mer. Marionetten har tappat sitt huvud nu - det ligger vid hans fötter, väntar på en passning. Han lösgör sig från trådarna & sveper upp Björn i ett silverglänsande svar & Björn kröker ett par oväntat välformade läppar.




Prosa (Novell) av Fred Söderblom
Läst 1139 gånger
Utvald text
Publicerad 2006-10-17 09:41



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Fred Söderblom
Fred Söderblom