\"Lova mig att aldrig lämna mig! Håll ut, stå kvar. Lämna mig inte här. Hur skulle jag klara det? Det finns vissa saker man kan stå ut med som människa, men att vara utan dig är inte en av dem. Lämna mig aldrig, lova mig det.\"

Brevet gled under hennes dörr, det passade precis in genom springan mellan dörren och golvet. Jag hade gråten i halsen, och hjärtat var på väg att svikta. Jag älskade henne så mycket. Jag ville inte bli lämnad ensam.

\"Du var den enda som förstod. Du var den enda som skulle förstå. Du var den enda som borde förstå.\"

Jag kände mig sorgsen och ledsen. Vi var på väg att glida ifrån varandra. Jag ville inte det. Jag förstod inte varför det började bli så. Vad det så att vi var för olika, eller helt enkelt för lika? Jag vet inte.

\"Du sade att du var rädd, rädd för att lägga allt bakom dig och börja om på nytt. Jag bad dig att konfrontera din rädsla. Jag ville inte såra dig, om det nu var det jag gjorde. Jag älskar ju dig!\"

Sakta vandrade jag iväg ifrån hennes hus, dyster och grå. Min tidigare så färgfulla vardag var inte längre lika färgfull utan henne. En tår letade sig nerför min kind, och den frös nästan till is av den kyla som svepte förbi där jag gick. Jag drog jackan tätare intill mig, så tätt som det gick, och begravde halva ansiktet i min halsduk. Den ensamma lilla tåren var inte längre så ensam, eftersom det kommit fler under tiden jag gått. Det var långt hem till mig, men jag var fast besluten om att gå.

\"Du grät framför mig och sade att du endast grät framför de du litade på. Då blev jag glad. Hoppet inom mig steg, och jag kände att du litade på mig. Jag litade på dig med. Det gör jag fortfarande. Vi hade olika synvinklar på livet, med samtidigt så lika, det var bara det att vi aldrig insåg det.\"

Även fast kylan trängde in mellan mina kläder, så var jag fast besluten om att gå hela vägen. Det var fortfarande en lång bit kvar, och jag hade tappat känseln i mina tår, men det störde mig inte. Det fanns ingenting annat än sorg i mitt sinne. Sorg över att hon hade dragit sig undan ifrån mig. Vi stod så nära, men ändå så långt ifrån varandra. Det kändes som om mitt hjärta hade blivit krossat av en hammare. En stor, kraftig hammare. En dödens hammare. Alla mina barriärer hade rasat samman, och det jag behövde var henne.

\"Dig kunde jag prata med, och du brukade komma till mig.
\'Jag måste prata med dig\', brukade du säga.
Nu blir det inget sådant. Du vill inte prata med mig längre, och jag kan ju naturligtvis inte tvinga dig. Men snälla, var ärlig och berätta varför. Är jag förändrad?\"

Jag var tvungen att stanna. Jag vågade inte fortsätta. Jag var tvungen att vända - halvvägs ifrån mitt mål. Jag var tvungen att få prata med henne, tvungen att få förklara. Jag började springa. Kylan rev i mina lungor, och marken gled lätt mot mina hala skor. Men jag brydde mig inte. Jag var tvungen att inte bry mig. Det hade börjat mörkna, och kylan bler mer och mer påtaglig. Men jag brydde mig inte. Jag ville bara fram till hennes hus. Men jag kom aldrig fram. Allt svartnade. Bilen klarade sig, och även föraren, men där låg jag, kall och stel. Jag hann aldrig fram.

\"Du vet, jag älskar livet. Jag vill inte dö. Men, hoppar du så hoppar jag. Även fast jag endast känt dig i lite mer än ett år, så har du kommit in till mitt hjärta som ingen annan. Jag älskar dig med en kärlek som endast en sann vän kan älska med.
Hoppar du så hoppar jag.\"