Årets vackraste ros


Vissna rosor låg runt det iskalla liket. De var exakt formade runt hennes nätta kropp. Det såg precis ut som att hon bara lagt sig ner för att sova. Bortsett från ansiktet. Bara en blick på hennes iskalla ögonlock och håren reste sig på armarna. Ögonfransarna var täckta med frost och halva hon var täckt i snö. Det blänkte till från rosorna då och då, frosten på toppen blänkte. Hon låg på isen, iskallt vacker.

Det landade en vit snöflinga på kommissarie Johan Asklunds kind. Han kände hur den sakta smälte och blev som en iskall tår som rann ned för kinden. Kylan trängde sig in under den tjocka dunjackan. Det blev små ynkliga rökmoln efter Asklunds utandningar.
Varken Asklund eller hans polisassistent Henrik Ståhl sa någonting, bara betraktade kvinnoliket. Rosa Gren.
På väg till bilen visade ingen av dem några som helst miner.

Asklund tog ett stort bett i den nybakade kanelbullen. Pärlsockret sprutade iväg och landade på bordet. Han och Henrik satt i Asklunds vardagsrum och diskuterade mordet.
De kom fram till att de skulle ta en titt på liket en gång till. Och mordplatsen. Och de mystiska rosorna. Henrik hostade till, det såg ut som han hade satt något i halsen. De undrade vem som kunde med att mörda en så vacker kvinna.
Henrik och Asklund hade känt varandra sen de lekte i sandlådan. Deras föräldrar hade umgåtts mycket i sin ungdom, och fortfarande efter att de två hade kommit till.
Vad som än hände, fanns de där för varandra. Oavsett när någon behövde den andre fanns den han där. Vad som än hände, fanns de där för varandra.

Asklund och Henrik åkte till mordplatsen igen. Nu såg liket helt annorlunda ut. Inte en vacker skymt. Utan bara ett lik utan några som helst vackra drag. Praktiskt taget var hon helt genomful. Läkare hade varit där och rört i henne. Ändå var hon så bedårande, iskallt vacker.
Fyra män i fula vita rockar transporterade iväg det fula liket till bårhuset.
På eftermiddagen var Asklund hemma hos folk runt om i Mölndal, speciellt i trakterna runt Kvarnby, för att leta ledtrådar och höra om Rosa som person. Majoriteten var chockad över att kunde hända där. Där i det lilla Mölndal.
Han hade pratat med rosas föräldrar. Hon levde ensam och hade heller ingen kille på gång.
Rosa ägde en blomsteraffär nere på Mölndals centrum. Vad de fått från polisen, förvarade hon en dyrbar orkidé som antagligen stulits samtidigt som mordet inträffade. Vad polisen upptäckt nu i efterhand var att mordet hade skett i butiken. Alltså måste liket varit placerat på dammen.
Asklund satt helt tyst på bussen på väg till Henrik. Han skrev ner massa anteckningar på en litet block. Han ville förhöra personer ensam. Henrik var bara som hjälp, men han var riktigt vass. Nu hade han kört fast. Han hoppades att Henrik skulle kunna lura ut vem mördaren var.

Det knarrade under skorna. Mörkret trängde sig på. En krans hängde på dörren. Snart var det jul och ändå hade Asklund fullt upp. Han hade många gånger sagt till sig själv att det inte skulle bli någon jul för hans del, och sa det nu igen. Familjen skulle få fira jul utan honom. Han skulle få hämta tidningen och sedan gå direkt till jobbet. Inte leta efter tomteluvan på vinden.



Han kastade iväg tanken. Han skulle verkligen göra allt han kunde. Han ville se sina barn vinterskratta och bygga snögubbar. Han ville vara med dem. Se de leka och slå in klappar.
Så som det alltid vart.
Utanför i snön låg ett papper. Henrik måste ha tappat det. Han hade tappat ett mail. Ett mail från någon Asklund inte kände. Det var ett inbjudningsmail till en återträff för klass Nv3
Festen skulle ha varit för exakt en vecka sen, 061206. kvällen innan mordet på Rosa upptäcktes.
Överst stod en maillista. Sist stod rosa.gren@telia.com och henrik.stahl@hotmail.com
Asklund blev helt paff. Hade Henrik suttit inne på information och inte släppt ut det? Nej, Henrik skulle aldrig göra något sådant.
När Asklund tänkte efter hade Henrik inte sagt något om mordet. Någonting som kunde behövas i förhören och letandet efter mördaren.
I den ilskna förbifarten sparkade han ner Henriks brevlåda.

Asklund bröt ihop i sin frus famn. Hans bästa vän och arbetskamrat hade gått bakom ryggen på honom. Och nu skulle Henrik bli bortkopplad från mordet, och Asklund skulle vara kvar.
Asklund ville inte arbeta utan Henrik. Han skulle vara tvungen att ringa ett hemskt samtal. Kanske de värsta minuterna i hans liv sedan hans mamma drunknade.

Morgonen därpå tryckte Asklund motvilligt ned numret till Henrik.
Han sa som det var. Henrik blev helt chockad. Hur mycket Henrik bad om förlåtelse gjorde Asklund bara sin plikt. Sedan ringde Asklund till sin chef och förklarade läget.
Henrik blev bortkopplad från utredningen. Asklunds säkra klippa blev bortkopplad från utredningen.

Nu var Asklund ute för att förhöra personer från återträffsfesten. Filippa Hjort bodde i närheten av honom så han började hos henne.
Det hängde en krans på dörren även hos henne. Nu var julen riktigt nära.
Hennes väninna Paulina Lindh var där. Båda hade tydligen vart på festen och stått Rosa väldigt nära.
De började förklara hur de hade träffats hemma i Rosas lilla lägenhet på vid Kvarnbyskolan.
Där hade de gjort i ordning sig. Sedan följde de varandra till festen. Upp för den branta backen till Mölndals museum och sedan in till höger till en stor lokal. Inget konstigt hade skett. Rosa hade vart helt normal, något stressad över att hon hade glömt att larma butiken nere på Mölndals centrum.
Det hade heller inte skett något konstigt på festen heller. Rosa hade inte blivit full. Några glas lättöl hade hon hällt i sig, men inte blivit berusad. Ingen kille hade stött på henne och varken hon på någon kille heller. Fast de tre hade kommit lite sent till festen och Paulina och Filippa hade tagit bussen hem innan Rosa gick. Så de visste inte vad som hänt i slutet. Askelund drog fram ett skrynkligt kort på mordplatsen. De sa direkt att de där vinröda rosorna var bekanta.
Nu blev det för känslosamt.
De började gråta.
De saknade Rosa
som bara den.







Ludvig Forsgren bodde nere vid Scandic Hotel. Han sa exakt samma i förhöret som de andra två kvinnorna. Ludvig stod inte Rosa nära. Men han hade varit kvar som sista person, som städat och låst dörren.
Det enda märkvärdiga var en man, som följde efter Rosa ner mot blomsteraffären. De kallade honom för Henke. Han mindes honom sedan 9an. Han kallades Henke men hans fullständiga namn var Lars-Henrik Ståhl. Han var ett offer för mobbarna. Ingen vågade gå emot de stora killarna från Göteborg. I alla ilska och sorg drog Asklund fram samma fotografi. Ludvig blev inte berörd på samma sätt, ledsen men bröt inte ihop.
Han reste sig och drog ut en byrålåda. Han letade efter en fotorulle. Han hittade den inte. Det skulle vara bilder från festen. Men Asklund gav honom sitt nummer. Han lovade att ringa när hon fått tag på bilderna.
Asklund avslutade förhöret så snabbt som möjligt. Han sprang därifrån. Satte sig i bilen och körde till hem med en väldig fart. Arg och sorgsen. Nu var han tvungen att mordmisstänka Henrik också.
Han ringde till sina medarbetare. Han gav dem uppdraget att ta Henrik eller Lars-Henrik Ståhl till polisstationen och misstänka honom för mord.

Det pep i Asklunds ficka. Sms från obducenten nere i källaren i bårhuset. Asklund kunde komma ner nu och få reda på DNA-testerna på blodet. Mannen sa att det fanns blod från två människor.
En olaglig manöver med bilen och Asklund var på väg mot bårhuset.

Asklund såg bara det dåliga nu. Han lade märke till alla gamla ciggarettfimpar och snuspaket som låg övergivna på parkeringen. Han sparkade på en sten. På under en sekund hade papperskorgen fått en buckla. På under en sekund hade Rosas liv förändrats. På under en sekund hade Rosas vänners och familjs liv förändrats. På under en sekund hade Askelund frusit fast på parkeringen och börjat darra. Dags att gå in nu.
Redan på väg ner i hissen var han förberedd på att Henrik var mördaren. Han var så förtvivlad över att det skett och att han inte skulle få fira jul med sin familj. Vad hade han gjort för fel? Eller hade Henrik fått tillbaka mobbofferkänslan på festen?

Obducenten hämtade papperna och proverna. Svaret kom fort. Det var ett kvinnligt blod på rosas kropp. Henrik hade inte mördat Rosa. Stenen i maggropen släppte och Askelund kramade obducenten hårt. Tacktacktacktack nästan skrek han till honom och skuttade ut.

Det var becksvart ute. Halt på vägarna. Det ända han såg var ljuset från alla lyktstolpar och en snöskottare.
Och ingen satt inne hos polisen som mordmisstänkt.
Askelund gav sig själv uppdraget att gå igenom alla kvinnor från festen. Fast det skulle han göra imorgon.
Nu skulle han sova, sova ut på riktigt

Den beiga jackan hängde fuktig i hallen, skorna var dyngsura, mössan snustorr och hon dödstrött. Hon orkade inte med allt. Var skulle hon gömma sig? Det stod om festen i alla tidningar. Hon kunde inte bo kvar här. Hon bestämde sig för att åka iväg någonstans. Vart visste hon inte men hon begav sig iväg.



Den uråldriga jobbmobilen vibrerade. Lilja Forsgren var i luren. Hon hade framkallat bilderna. Fast de hade blivit suddiga. Det gick inte att urskilja person för person. Lilja och Askelund skulle träffas på polisstationen för att gå igenom bilderna.
Prick klockan 11.00 öppnades glasdörren till polisstationen med ett ryck.
Lilja Forsgren i sin vanliga fart lade upp bilderna på bordet. De blänkte.
Det verkade som att festen gått vilt till. Många halvnakna bilder på kvinnor. Hälften av bilderna hade blivit suddiga. Men på ett fåtal bilder skymtade man rosorna. Rosorna som sedan hittades vid mordplatsen.
Dörrslammet efter Ludvig hördes i hela huset.
Slutsatsen blev att en kvinna på festen måste mördat Rosa, tagit blommorna och spridit ut dem vid mordplatsen. Man skulle kunna misstänka Ludvig, men han var en man.

Nu var det uteslutningsmetoden som gällde bland kvinnorna på inbjudningslistan/maillistan.
Men det skulle inte funka. 16 kvinnor var mycket att gå igenom. Istället åkte Askelund ännu en gång till mordplatsen. Mycket var översnöat, inga rosor syntes till. Inget blod. Man såg bara toppen av den kala fontänstatyn som brukade spruta vatten på somrarna. Naken och kal och den frös säkert. Askelund fick respekt för platsen. Här hade mördaren burit upp liket och dumpat det. Det iskalla vackra liket. Spår i snön syntes till. Fotspår utanför polisavspärrningarna.
Askelund halkade på isen. Något glimrade till. En ring med riktiga diamanter. Den såg ut att vara lagad. Var det mördarens? Kanske var det mördaren som varit här och letat efter ringen med tanke på fotspåren? Hon hade i alla fall inte gått innanför avspärrningarna. Och spåren var färska.
Tanken flög i honom att säkert var ringen lagad hos guldsmeden nere på Mölndals Centrum. Han lämnade platsen. Kråkorna kraxade och lättade från de döda grenarna och flög ut över det döda Gunnebo.

Inga lagningar av ringar nere i Mölndals centrum. Och snart var det en vecka kvar till julafton. Kanske skulle man köpa något fint till frun där hemma? För allt hon gör för mig?
Asklund tog bilen in till Göteborg och till en guldsmed där istället. Han skulle skämmas om han besökte den där otrevliga mannen i centrum igen. Nej Göteborg fick det bli och Asklund skulle ändå lämna in bilen på verkstaden. Byte till vinterdäck skulle Asklund själv aldrig hinna med.
En lapp låg på disken inne hos guldsmeden. Det var ett kvitto. Ett kvitto på en lagning.
Malin Hedlund. Mölndal. -520910-2398.
Expiditen kom tillbaka. Harklade sig och döljde lappen kvickt. Askelund tackade nej till ett diamanthalsband men i all iver köpte han ett par porslinsfåglar till örhängen.

Han letade upp maillistan. carin.hedlund stod längst upp med små bokstäver. Hon gick ut gymnasiet 700620. Det måste vara en tvillingsyster till Malin. Och antagligen hade Malin lämnat in ringen på lagning och sedan gett bort den till sin syster på födelsedagen. Troligtvis. Mest trovärdigt. Antagligen sant.
Asklund utgick från det. Nu skulle ha bara hitta Carin Hedlund.
Men det fick också bli imorgon. Sängen såg nämligen så väldigt skön ut.






22:e december och inte ett spår av Carin. Varje gång polisstyrkan var vid hennes hus fanns ingen hemma. Hon hade nog lämnat huset. Flytt iväg till något ruggig koja i skogen eller till ett hästluktande stall. Vem vet.
Men en fråga var fortfarande obesvarad. Rosorna kom från festen men vem hade köpt in dem?
Efter många kontroller var det bara Rosa Grens lilla butik nere i centrum som hade sålt just de rosorna. Eftersom att hon hade hand om orkidén hade hon fått köpa in extra dyrbara rosor också. Och Priset för alla dessa rosor låg upp över 1000 kronor. Så köpet måste ha skett via kortköp.
Kassaparaten tog bara Visakort. Asklund slog en signal till Visa och fick med lite fjäsk ut att köpet hade skett med Carin Hedlunds kort.
Carin Hedlund måste vara mördaren sa Asklund högt för sig själv.

Gunilla Olson satt vid sin dator och kollade sin inkorg dagarna innan julafton. Hon tittade ut genom det stora fönstret. Den röda ladan stod kvar som vanligt. Snön låg vit på taken och hon undrade om tomten var vaken. Det glimrade så vackert på marken. Tjärven satt som alltid vid jul i ett träd.
Men i skogen borta vid vägen var något nytt. Det såg ut som ett dolt litet hus.
Hon satte på sig sina vadderade kängor och traskade bort mot dungen. Ett ansikte syntes till i ett av fönstren. Personen låg och sov. Ansiktet var bekant. Det hade fanns på bild i gårdagens tidning.

Ett telefonsamtal och Carin Hedlund var gripen.
Hon erkände allt och då kom gråten.
Avundsjukan på Rosas framgång på floristlinjen på gymnasiet hade tagit över henne. Att hon lyckats både i arbete och kärlek. Och att sedan få veta att Rosa hade fått i uppdrag att ta hand om en väldigt dyrbar orkidé gjorda att allt vällde över.
Polisen återfann orkidén och grep Carin för mord.


Vågorna rullade rofullt in mot den spanska stranden. Smaken av choklad och vanilj var ljuvlig. Solen stekte alla bruna. För första gången på länge såg Asklund sina barn leka och skratta på barnsätt. Leka och skratta tillsammans med deras föräldrar. Hela familjen var samlad.
Undertiden i Sverige slog den första rosen ut och en bedårande vacker fjäril landade mjukt bland kronbladen.






061016