Från de Eviga Himmlarnas Höjd

stiger hon ner

allas vår Vördade fröken Höst

Varje år skrider hon fram

genom samma platser

och låter sina bångstyriga röda hårlockar dansa

med de otämjda vindandarna

som vilt flyger runt, runt, runtomkring

I hennes spår fäller träden

ogenerat sin klädnadsskrud

för att bädda in Moder Jord

Till hennes ära äter vi av hennes gåvor;

kärleksröda äpplen kryddade i kanel,

jordfärgade svampar vällda till mustiga soppor

Detta är en stilla tid

i väntan på den bittra Herr Vinterfrost