När jag var barn tyckte jag inte om människor. Jag tyckte inte heller om saker eller natur eller känslor eller ens mat. Jag tyckte om djur.
Dessvärre tyckte inte djuren om mig. I alla fall inte den hund som mina föräldrar skaffade åt mig på min elva-årsdag. En kungspudel som redan då var döpt till Ludmilla.
Denna stora pudeltik tyckte inte heller om människor, så redan där hade vi något gemensamt. Speciellt inte barn.
Jag brukade få hålla emot hennes strama koppel som om det gällde livet när vi utomhus mötte en yster dagisgrupp.
- Får man klappa vovven? var vanligtvis det sista någon av barnen sa innan det gallskrikande av skräck sprang tillbaka till sin dagisfröken.
Ludmilla var snabb som en trimmad Porsche och hon bet hårt och skoningslöst.

Endast ett litei påfluget barn hade under årens lopp blivit allvarligt skadat. Inte illa för en så folkilsken hund.
Nu var det inte bara barn som Ludde gav sig på, utan även mindre hundar och en gång föll till och med en fet råtta offer för hennes käftar.
En midsommar var hon nära att tugga i sig en liten chihuahua med rosa rosett och allt innan dess matte desperat fått gripa in.

- Vad är det för ras? var också en mycket vanlig fråga på våra promenader.
- En korsning mellan ett gotländskt utegångsfår och en mindre mulåsna, brukade jag resignerat svara.

En gång for min familj på semester till Ryssland. Dit fick man inte ta med sig hundar. Inte ens om de hette Ludmila. Hon fick vackert stanna hemma och blev inackorderad på ett välrenommerat hundpensionat. När vi hämtade henne en vecka senare hade hon lyckats terrorisera och skrämma upp både personal och andra hundar så att ingen ens vågade vara utomhus när vi kom.
Rörelsen upphörde sedan med omedelbar verkan, och ägarna flyttade till okänd ort.

\"Ludmilla, den förskräckliga\" överlevde längre än vad som var önskvärt för sin omgivning. Hon blev hela 70 år, hundår vill säga. Nu ligger hon på hundkyrkogårdens skuggsida sedan många år tillbaka.
Och biter ingen mer.