Kärlek, det är så mycket ångest
så mycket smärta
så mycket oro
så mycket jag är rädd för.

Den river och sliter den ger ångest och ändå vill jag ha mer
Varför är det så?

Den kan ju för fn slita en i stycken, göra en aldeles galen, man brinner inuti
man svettas
man blir vacker man blir ful
Vacker, genom den andre
kanske i spegeln, vad säger den inte ett skit- det känns bara värre

Det blir så trångt överallt, inuti
ångest
för vadå att bli blottad
orkar jag igen...en gång till hur många gånger orkar jag våga

Jag vill inte förlora mig själv eller den andra

Han är den han är och jag den jag är vad blir det tillsammans det vet jag inte
för då skulle jag veta om jag orkade våga
förlora eller vinna

Vem är man
oron biter sig fast
den kramr åt som en extra hud av blöta kläder
och det vet man ju hur det känns
man vill bara få dom av sig

Hjärtat håller på att slita sig ur mitt bröst, det vänder sig i magen och jag mår illa
vill bara försvinna

Allt som är så ljuvligt hur kan det blandas med så mycket smärta


Kan man veta något- nej känslan går före förnuftet
Är kärlek ångest, är det den som gör att man vill bli uppslukad få vara hos den andra i dennes kropp försvinna i det söta

Är det för att känna att man existerar

Det är svårt
komplicerat, att bara leva
det är nog det svåraste som vi gör

Det enda som finns att göra är att skrika ut ut jag vill inte....
men ändå är det som det är

Låt dårskapen styra skit samma vad vet jag.....

Jag bara vet att jag är rädd