Jag skulle vilja säga att jag älskar dig. Jag provar och ser var det leder. Jag älskar dig! Jag älskar dig! Jo, det stämmer. Jag älskar dig verkligen. Du fyller mina tankar var dag. Din skönhet gör mig stum.


Vad är det då som fattas? Vad är det jag inte fattar? Jag vill ha dig nära mig varje stund. Ändå går mina tankar till andra och jag längtar vidare. Är du en fas jag måste passera eller kan jag stanna här? Hur ska kärlek vara? Räcker det att älska och längta eller måste jag brinna och förtvivla?

Skulle jag förlora dig skulle det inte kännas mer främmande än en god middag som till sist får en ände då man förhoppningsvis är mätt.

Jag vill inte inse att jag är det svin jag varnat andra för.

Jag tror bestämt jag är färdig med dig men plikten håller mig kvar.

Jag vill sakna dig för evigt utan att riskera att du stör mina minnen.

Hur ska jag bli av med dig? Jag kan inte låta dig inse hur gräslig jag är.

Jag tar avstånd, du tackar mig för att jag ger dig luft.
Jag trycker mig allt för nära, du prisar mig för att jag finns där för dig.
Jag kritiserar dina mörkaste sidor, du lovar mig för att jag verkligen ser dig.

Hur kommer jag härifrån? Du lägger huvudet på sne och säger att du inte förstår hur jag kan vara så underbar.

Kanske är jag inte stark nog utan dig? Bäst att stanna.

Jag älskar att du älskar mig. Jag älskar att du älskar mig. Jo, det stämmer nog. Själv vet jag att jag inte är värd att älska så jag stannar här så att någon kan göra jobbet åt mig.

Jag förgås med ett frågetecken.

Hur borde jag ha gjort?