Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

På väg mot toppen

Jag klättrar.
Ett steg i taget.
Upp.

Mina fötter skakar.
För jag brukar inte gå på väggar.

Men jag klättrar.
Hastigt.
Upp.

Jag är fokuserad.
Och koncentrerad.
Och samlad.
Och stark!

Så jag klättrar.
Försiktigt.
Upp.

Mina händer darrar.
Innan jag tappar taget.

Jag faller.
Raskt.
Ned.

Och känner den hårda madrassen under min rygg.
Ännu en gång.




Fri vers av Naemi
Läst 562 gånger
Publicerad 2006-10-28 19:10



Bookmark and Share

  aPorcupine
Första gången jag läste den här, tänkte jag på en sådan där klättervägg... Andra gången tänkte jag mer på hur vi alla kämpar för att nå toppen som du nämner i rubriken.
Gillar verkligen när dikter kan få en att associera till olika saker :)
Grymt bra skrivet!
2006-11-02

  Christian_H
Tänkte att du skulle skriva hur hårt du skulle falla när du tappade fotfästet/taget om situationen.

Du skriver det bra men i början kändes det som en person vars självförtroende inte var det bästa men försökte ändå ta sig framåt med vissa svårigheter. Fallet blev därför lite svårt att förstå dvs. att hon föll mjukt, borde det inte varit ett hårdare fall?

Självklart är det skönare att falla mukt och känna att gör man fel så har man något som tar emot en till nästa gång så man slipper vara orolig, dvs, en person som backar upp en och ger en klapp på axeln, kanske jag som missförstått det.
2006-11-01
  > Nästa text
< Föregående

Naemi