Gamla bilder och en tändsticka
jag bränner dom inte, jag lyser bara upp dom
behöver se dig klart igen
poesin är inte densamma utan dig

du var batteriet till mina vingar
jag var glittret på dina

minns det mordiskt blanka
i dina läppar och hur tåget
målade fartränder i mitt hjärta
tömde mig fullkomligt

det finns en ljuv ironi och förvriden skönhet
över att blöda till döds intill en järnvägsräls

inte en droppe diskriminerades,
inte ett skrik kom i skymundan
jag var alldeles öppen för världen
dom som spottade på mig spottade på mitt inre

om jag hade vetat vart tåget slutligen skulle stanna
så hade jag aldrig låtit dig kliva på

jag vill be om ursäkt för regnet den dagen
för min hand som inte greppade din
jag vill be om ursäkt för min frånvaro
för allt som inte blev av och allt som gick av

tänk dig en penna som bryts itu i ultrarapid
varje flisa symboliserar något jag aldrig
kommer att få uppleva med dig

mitt hjärta bultar fortfarande
pumpar runt blodet i min kropp
men det känns syrefattigt
kväljningarna byter skift med gäspningarna

ett val betyder ett annats undergång
och det var du som fick gapa för gevärspipan

jag vet att det bara är idiotisk symbolik
och att smärtan du mottog var hundra gånger värre
men du tog emot den och svalde ned den
med alla mina ord om oss

jag antar att magsyran gjorde resten
men jag har en förhoppning om att smaken finns kvar

för det var inte tomma ord utan rot
min kärlek må ha kanaliserats mot någon annan
men jag sa aldrig att jag älskade dig
bara att du betydde mer än självaste kärleken för mig

bilderna ser inte likadana ut numera
men det är inte dom som har förändrats

det är vi