Jag skakar nästan; är jag så genomskinlig, eller var det bara du? Skratta kan man alltid göra, att det var roligt ha ha. Men sanning? Det kändes, det värmde där jag inte visste att det fanns något kvar i mig. Där murarna byggdes höga och starka, i tron att de var starka, tydligen inte...

Måste tänka, en liten längtan pirrar ju. Pirr, pirr, leker, smeker. Begär, kanske snarare. Men det är svårt att tro, för jag orkar inte tro. Sanning? Jag vågar inte. Själen har jagats och sårats för många gånger, så länge, ligger ensam och blöder i en mörk skog och alla som går förbi på stigen bara tittar, skakar på huvudet, oj oj.

Blodet stänkte överallt och lansarna glänste som rovdjurständer. Jag kan inte lita på... Försvaret var noga uträknat, planerat, utfört. Vilka klyschor.. jag HATAR klyschor! Läs allt annat jag har skrivit, har du gjort det?! Gå tillbaka i tiden och analysera! Gör det och kom tillbaka sedan! Punktera mitt skydd som en slapp gammal ballong, från det där barnkalaset för sex år sedan...

Hjälp själen, som ligger och blöder, det är den enda jag vill. Lämna annars murarna orörda, inte kikade över... då skär det i mig

och jag vet inte om du har rätt till det.