Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Du är inte här, och jag känner mig så jävla ensam utan dig.

Jag blir irriterad frustrerad rasande besviken osäker förvirrad ensam
när du blir sånhär, när du gör såhär.
Jag blir fundersam
också
Jag känner ingenting, det är helt avstängt
du valde att stänga av allting,
all kommunikation med omvärlden
när du valde stigen åt fel håll,
den här gången, den gången, dom andra gångerna.
Du vet, jag skulle verkligen rädda dig
jag skulle ta tag i dina armar, dra dig upp ifrån det ruttna hålet
jag skulle skaka om ditt huvud, för att få dina tankar på rätt plats igen
jag skulle slå slag mot ditt hjärta, för att du skulle komma tillbaka
till mig
Vi vet allt - du vet, jag vet
Världen var ett nytt kaptiel för oss, men vi ramlade tillbaka till det förra
igen
Du har alltid räddat mig, nu var det min tur att rädda dig
men du förbjöd mig och bad mig blunda
Och du verkar inte förstå, att det sårar mig
när du ber mig blunda för den enda jag älskar så innerligt
Du förstår väl att jag inte kan göra det,
för jag vet att du aldrig skulle blunda för mig.
Be mig istället att hjälpa dig, förklara vad du tänker
för det skulle vara så mycket enklare än att bara blunda

det vet du också




Fri vers av Mortalis
Läst 667 gånger
Publicerad 2006-10-31 19:44



Bookmark and Share


    Vingeling
Den här grymt vackra texten får mig att rysa. Det är så-åh jättebra! Jag älskar att jag får läsa om parets kärlekskamp och mänsklighet.
Men ditt sätt att skriva tycker jag gör det himelskt!
2006-11-05

  Hélène
Knepigt det där med kärlek.. Du verkar ändå ha rätt sätt att tänka. Man msåte slåss för den man älskar. kram
2006-11-05

  sockerspöket
Väldigt fin och sorgsen, läckert skrivet med skicklig formulerng!
2006-11-01

    Camillaa
Jättebra skrivit :)
/ C *
2006-11-01
  > Nästa text
< Föregående

Mortalis