Klockan halv sju på morgonen

börjar de riva lekplatsen utanför mitt fönster

med bullrande maskiner.

I raseri över mänsklighetens brist

på omtanke

kastar jag ut bord och stolar

krukväxter och korvstroganoff

på byggjobbarna 8 våningar nedanför.

Utan tanke på följderna

kastar jag också ut mig själv

i bara pyjamas

med kudden som ett randigt avtryck

mot mitt ansikte.

Iskall luft och snöflingor mellan tårna.

8 våningar är få våningar när man faller

det går fort

men jag hinner ändå tänka

Vem ska nu äta upp mina ekologiska havregryn?

Vem kommer öppna burken med smörgåsgurka

som jag inte fick upp själv?

Vem ska avslöja alla hemligheter och monster

jag har under sängen?

Vem ska oroa sig över att min mamma oroar ihjäl sig?

Vem ska småprata med tanterna på buss 50?

Och varför i hela fridens namn

har jag kastat ut mig själv genom fönstret för en lekplats skull?

Jag har ju inte ens lekt på den!

Och mitt i våndan känner jag ett behagligt pirr i magen

och i den kanske enda riktigt upplysta stunden i mitt liv

inser jag att jag skulle ägnat mina dagar åt bungy jump.

Precis innan jag kraschlandar mot asfalten

ser jag mig omkring och inser att den första snön

har kommit under natten.