Alla gånger hon gråtit i telefonen
Han bara fortsatte, lyssnade inte, hånade
Alla gånger han talat illa om hennes mor
Förstod han inte att han talade illa om henne också

Det brände i henne av ilska, hon försökte försvara
Hans hånfulla blickar, hans vassa tunga
Alla gånger hon stått med tårarna rinnandes
Bett dem sluta bråka, men han slutade inte

Orden, de fruktansvärda orden
\"Bitch, precis som din mor\"
\"Stora i käften, båda två...likadana\"
Hon var glad att de var lika
Bättre än att likna honom

Var mer som din syster
Var mer som din bror
Hon ville ju bara vara sig själv
Hans eviga försök att spela ut dem mot varandra

Han skrek inte, slog inte
Han tryckte ner
\"Man skulle kunna driva en industri så mycket som du pratar\"
Så liten hon blev

Hon gick sönder, utanpå, inuti
Hon var ett tunt skal av den hon en gång föddes till
Hon bad om att få växa, få fyllas
Sen bad hon om att få försvinna

En dag tog hon det lilla hon hade kvar av sig själv och gav sig av
Hon gömde sig långt in i skalet
Men varje dag, i världen långt bort, släppte hon ut lite mer
En dag kanske hon skulle lyckas fylla skalet