Havsbrus.
Snöröjningen spelade om morgnarna;
lade an sina skopor
mot den blanka gatan,
rullade ihåligt bullrande in
mot mina stränder.

Det var märkliga tider.
Jag minns att jag var lycklig
men att jag hela tiden
förberedde mig
inför uppvaknandets outsägliga sorg.

Stadsbussarna lubbade frustande runt
som stora sälar.
I kön, där jag klev på:
en skorrande skräntärnekoloni
av vinterkängor,
och folk, packade som sillar
i en kräva.