vem som helst ringer
och är nervös
känner sig lätt obekväm
för det är bara han
som hör av sig

och jag får inte riktigt dåligt samvete
men försöker ändå lugna honom
trösta hans törnade ego
och övertyga honom om
att jag verkligen tänkt ringa

vi lägger till slut på

så sätter jag mig äntligen
framför datorn
med uppsatsen
som ska vara klar
väldigt snart

tar ett andetag, rättar till mig i stolen
och låter blicken vandra längs väggarna
till fönstret
och ljuset utanför

känner hur den ofärdiga uppsatsen vilar
trygg som ett embryo
i datorns mage
längst inne i livmodern
bland all pornografi,
reggae-musik, roliga bilder,
spel och färgglada high school-filmer
för bakfulla dagar

så jag stegar ut på värnhems
novemberblåsiga torg
ser mig runt och går tvärsöver
och tittar blygt på alkisarna
är intresserad, men samtidigt
vill jag inte stirra ut dem

en gubbe trallar

-dä ska va silledill silledill sille dill dill dill

samtidigt som han vevar me tummarna
i luften

jag ler bakom halsduken
och vill va hans kompis
för bara en liten stund

i media hänger bara de efterblivna
uthängda och uppflinade
det finns inte plats
för såna som sjunger silledill där

det finns bara plats för
okomplicerade populärversioner
av människor
som snaggat sina mentala frisyrer
och bär på överlevnadshud
som vilket annat plagg som helst

och så blir vi arga och kåta
av att de beter sig som de
människor de egentligen är

när någon fotoälskare
legat i buskarna
och smugit
på deras hemligheter
och penetrerat dem
med sina teleobjektiv

och då får vi döma dem
för det är vi så bra på
och så hurrar vi i vår ensamhet
över deras misslyckande
och gottar oss i televisionens
varma sken ännu lite till

och när tv-n värmer oss
med sin strålning
som små härliga
frusna färdigrätter
från findus

flyger fåglarna fortfarande
utanför
och skriker att det finns
vissa saker
man klarar sig utan