Jag var ute och tog en promenad häromdagen. Den förde mig till Systembolaget, fruktaaffären och även frisersalongen. Den som ligger bredvid sportaffären alldeles innan Marianergraven, ni vet den där parken som är så djup och full av hemliga gömställen för allehanda smörja, som ljusskygga typer gillar att gömma undan av skilda orsaker. Ni vet, porrtidningar, vapen, knivar, knark, sprit och allehanda ting. Kanske även stöldgods. Inte för att jag vet särskilt mycket om sådant, men alla känner ju till att den där parken är ett bra ställe för skummisar. Det är inte bara kärlekskranka par som går dit, även pundarna och prostituerade använder sig av dess möjligheter till en smula avskildhet. På väg hemåt mötte jag en man. Jag hade aldrig mött honom förut, åtminstone vad jag kunde dra mig till minnes just då. Det var inte viktigt heller. Det föll mig in att det aldrig brukar slå fel att visa sin nästa en smula vänlighet. Så jag beslöt mig för att, med tanke på årstiden, säga något om sommaren, den årstiden var det, och tidens flykt.
Varpå följande samtal utspann sig.
-Det är inte den artonde mars längre.
-Nej, det är den artonde juli.
-Nej, det var igår.

Ibland har jag kunnat känna på mig att även det mer korta av möten, skall komma att förändra livet för mig på mer än ett sätt. Som detta, mycket väl skulle kunna utveckla sig till. Vänner är annars inte det lättaste att hitta. Det brukar ta år av tillfälliga, slumpvisa träffar och utvecklande innan en kan börja känna en trevande beslutsamhet att vilja satsa något mer än bara träffar på en bar eller spelhall efter en slitsam dag på jobbet. En tänker något i stil med att ett litet förtroende så där i förbifarten, inget särskilt egentligen, men något som säger den andre att här finns det en öppning till ömsesidiga förtroenden. Kanske någon som jag kan berätta saker för som jag inte ens skulle säga till min fru, om jag hade haft någon. Envar behöver någon att kunna snacka mer än bara skit med. Någon som verkar lika enkel som en själv, kanske inte någon tvillingsjäl direkt, men i alla fall. Någon att lätta på trycket inför, någon som kanske inte lyssnar precis hela tiden men i alla fall ser en i ögonen då och då. Säger något skämtsamt som för att ta bort en del av allvaret i texten och lätta upp stämningen litet. En polare på miljonen, någon som själv är i stort behov av litet avkoppling från det övriga klientelet av skitsnackare överallt i verkligheten. Ibland har jag helt enkelt förmågan att se, känna, uppfatta, lukta mig till en sådan personlighet. Ja, ni vet vad jag menar. Jag skulle kanske inte anförtro honom någonting riktigt stort, en sådan där sak som någon sorts begångna brott. Nå, småfiffel kanske. Men inga verkligt känsliga grejer.
Precis så kändes det i mötet med den här för mig fullständigt okände.
Trots att alla vibbar talade för honom skulle det visa sig att de allesammans var fel. Chocken över detta kom jag aldrig över.
Efter femton långa år av ömsesidiga välkomnande små träffar, i bowlinghallen, på ett fik som vi alltid kunde hitta varandra på, nästan alltid. Men ni vet vad jag menar. Vi kunde verkligen snacka med varandra då och då genom åren. Ibland träffades vi inte på flera veckor eller månader. Men plötsligt när vi slumpvis möttes igen, var det som att ta upp tråden från dagen innan.
När jag sedan mötte honom den där dagen vi hade vårt lilla meningsutbyte, kände jag först inte igen honom. Jag kände faktiskt inte igen honom alls. Han var som en för mig helt okänd. Totalt förändrad och oigenkännelig. Därför kom det också som en chock för mig när han vände om på klacken och gick därifrån. Lämnade mig bara sådär och försvann runt hörnet av
Det skrek inombords på mig att jag borde ha sprungit efter honom och sagt någonting för att försöka spola tillbaka det där osynliga och ogripbara som en gång i tiden varit som en röd tråd vilken lösligt band oss samman, som adopterade bröder eller något ditåt. Flera år senare kom jag av en händelse tillbaka till samma plats. Det var som om tiden stått stilla. Ingenting i gatubilden hade ändrats. Det var till och med samma datum och dag i juli. Det var som och jag skyndade att springa ifatt honom, innan den välkända och en och samma gång verkligt främmande ryggtavlan hann försvinna i hörnet av
Men jag var för sent ute. Det jag hade på tungan blev aldrig sagt. För mig blev detta som ett sår av ett fruset ögonblick i tiden. Jag skulle inte komma att överleva det heller. Men det var inte förrän precis innan det ögonblick då jag gled in i ålderstecknens dimmiga land som jag förstod. Det stod klart för mig som i blixtbelysning. Men jag hade ingen att berätta det för. Han var ju inte där för att lyssna till mina alltmer osammanhängande meníngar och min stammande röst.
Jag visste inte om jag befann mig i helvetet, om jag nyss sluppit ifrån det eller om det var det som återstod av mitt plötsligt så eländiga liv.