och jag försökte lappa ihop
alla skuggor jag slitit itu genom åren
jag försökte hitta en väg
ett sätt
att tina upp den där frosten som lagt sig över mina hornhinnor
jag försökte andas långsamt
för att hinna med

jag kämpade så för att få dem att förstå,
att inse,
men jag visste inte ens själv
varför mitt universum snurrade så

för allt det där dammet som världen är uppbyggt av
gnistrar för mycket vissa nätter
det är då andetagen svider som mest

och jag gav er min hud och mina nerver
att lägga om era sår med
och alla goda råd,
lögner och handlingar
slet sig lösa

och dimman vi vävde ihop
av de där osynliga trådarna
de som aldrig riktigt fastnade
frös liksom till och förlamade oss
förlamade mig

och ni sade att fallet alltid blir mjukare
om man landar på den man älskar
men det var aldrig jag som föll

det var aldrig jag som föll

jag kan inte anklaga er för att ha blockerat nödutgångarna
det skedde helt naturligt
och nu har murgrönan växt till sig så pass att de inte ens syns längre
men jag har ändå ingenstans att ta vägen

jag har inget utsatt mål
så ni behöver inte måla fler skyltar
använd färgen till något vackrare
men låt aldrig penslarna torka

allt jag har är en önskan
en tanke
om att få spendera såpass mycket tid
i denna virvlande sal
att jag lyckas finna någon ordning i det
rådande kaoset
samt kanske hitta en darrande skugga eller två
som forfarande gömmer sig i rummets mörka vrår

men var inte oroliga

jag skall hantera dem varsamt