Det var kanske ett misstag att låta hjärtat mogna under sommarens beröring. Det riskerar att bli plockat som ett purpurfärgat plommon, utan någon som helst chans att försvara sig. Och nu när stormande vinterhänder sveper in förbi revbenen, är de stelfrusna av längtan. Jag är ledsen, jag borde ha varit mer varsam om din känslighet. Nu gjorde jag dig extra sårbar.

Jag kan inte hindra att mörka dimmor smälter fast runt oss, inte heller den köld som frostar lungorna. Trådarna brann upp till aska framför mina ögon, för jag kunde inte kontrollera de eldar du tände med din passionerade impulsivitet. Dessa känseltrådar var allt jag hade att följa, när labyrinten släcktes ner. Nu hittar jag inte ut.

Jag ångrar att jag öppnade och smet in. Mest ångrar jag att jag inte använde fingertopparna för att följa väggarnas riktning; jag snubblade fram för fort och slog upp sår med en dumdristig naivitet, tände eldar i tron om att jag hade hittat rätt känsla, hittat dig. Men du fortsatte backa av rädsla när jag närmade mig. Ville så gärna nå dig, dra ut dig därifrån, men mina armar nådde inte och händerna skulle aldrig ha varit tillräckligt starka. Du ryggade tillbaks av rädsla för beröring, ville inte ta emot mina böner; jag som försökte skala bort det bultande lager av tjära runt ditt sinne. Min gåva skulle ha blivit något du aldrig haft förut.

Du försvann ur min värld till sist. Solen är långt borta nu och svanarna har lämnat de hårda landskapen. Jag gömmer mig för dagarna och du känner hur jag skyr ljuset. Redan från början visste jag att det inte fanns något skydd, mot saknaden av sommarens pärlande morgondagg som du visade mig. Det är den saknaden som nu förmörkar alla glimmande snöflingor och en isblå himmel; pärlor som gick förlorade. Under några korta, glödande ögonblick litade jag på dig, kanske borde jag ha tänkt mig för. Om min syn nu går förlorad i mörkret, kommer jag anpassa mig och ingen annan än du kommer sakna det som en gång varit jag.

Jag såg hur du blev hånskrattad av sanningar, pryglad av dagsljus som inte lämnade din tunna hud och genomskinliga iris ifred. Med blåmärken runt dina förskräckta nerver och blindbländade ögonglober, så känner jag att du lider. Du sluter nu in dig i en drypande, becksvart kokong och där vill du isolera dig tills trygghet garanteras utanför. Jag misslyckades i mitt försök att lära dig älska, jag förstår det.

Kanske blev du tokig av ruset som dröjde kvar efter utblomningens dofter; illusoriska drömmar om att värmen alltid återvänder. Jag klandrar dig inte, men ber dig nu att låta mig få försvinna, låta mig få somna in i dunket. I dvalan kan sökandet efter minnen fortsätta, minnen av porlande kärleksbäckar som långsamt får färg och vaknar till liv igen. Och om jag vaknar upp ska jag försöka lita på dig och dina drömmar igen, den dagen vill jag vara säker på att tårkanalerna leder utåt. Jag kommer dock bli medveten om min smärta, varje gång jag skälver av det salt som river i kroppen.

Jag förstår inte vad du är rädd för, eftersom steget över gränsen inte är längre än de andra steg du har tagit. Och du vet att din känslighet förstärks av rädslan. Nu känner jag mig kvävd, eftersom mina emotioner bara kan få utlopp genom dig och jag tvingas se på när du långsamt försvinner in i skuggorna.

Behärskningen blev för stark då något i mig reagerade med försvar; hjärtslagen blev bortskrämda, pulsen för svag för att hålla tilliten vid liv. Så allt passerade som en euforisk rysning, ett tomtebloss av gnistor i ögonen och ett trummande i bröstet. Jag blev som vanligt maktlös inför något. Det kändes som någon annans beslut, detta fick mig att återvända till mörkret och krypa ihop.

Jag tror ändå inte att du hade velat gå miste om upplevelsen, när du hade en fot i varje värld, för det måste ha varit ljuvligt när du nästan lyfte och flög. Nu vet du att det finns något vackert att strida för och du måste tro mig när jag säger att du förtjänar allt det där; du är värd alla chanser tills du lyckas. När du vaknar kan vi tillsammans skölja bort resterna av saltkristaller i dina leder, väcka kroppen till liv, och jag kommer vara försiktigare med dina känseltrådar i fortsättningen.

Jo, jag vill kunna stå där igen för att ta det avgörande steget, men det är smärtsamt. Det är svårt att längta så fruktansvärt mycket, efter något som skrämmer. Vätskan i ögonen suddar ut djupet av konsekvenser. Jag är rädd för att förlora balansen och falla, rädd för att bli en slocknande stjärna, som inte lyckas uppfylla de önskningar vilka vilar i ansvaret. Tankarna gror i mig, att jag kanske är en bedragare. Dina tårar faller nu inte långt nog för att nå marken, där jag ligger i fosterställning. Du når inte innanför mitt skal för att vidröra. Men nu ber jag dig att inte lämna mig ensam åt mörkret.

Du föddes med vingar, men är rädd för att flyga. Ändå är det fortfarande ditt kall. Gör det inte för att någon annan ska höja blicken och öppna bröstet mot himlen, utan för att du behöver vila från all den tyngd du bär omkring på här på marken. Jord kan aldrig bli ditt element. Lita på att dina händer snart kan röra vid mina, snart når stegen utanför dina gränser så att du kan lyfta in i den värld du är gjord för. Bara du orkar sträcka dig lite längre för varje gång gråten rinner ur ögonen och vågar blotta din sårbarhet inför mig.