Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jag tror att tårar som hålls tillbaka sipprar runt i kroppen tills saltet torkar in i känseltrådarna, sedan stelnar man. Endast du, som alltid felbedömde mina chanser, kan guida mig rätt. Tills dess växer gränserna sig starkare.




Flämtande sken under instängda nätter

 

 

Det var kanske ett misstag att låta hjärtat mogna under sommarens beröring. Det riskerar att bli plockat som ett purpurfärgat plommon, utan någon som helst chans att försvara sig. Och nu när stormande vinterhänder sveper in förbi revbenen, är de stelfrusna av längtan. Jag är ledsen, jag borde ha varit mer varsam om din känslighet. Nu gjorde jag dig extra sårbar.

 

 

Jag kan inte hindra att mörka dimmor smälter fast runt oss, inte heller den köld som frostar lungorna. Trådarna brann upp till aska framför mina ögon, för jag kunde inte kontrollera de eldar du tände med din passionerade impulsivitet. Dessa känseltrådar var allt jag hade att följa, när labyrinten släcktes ner. Nu hittar jag inte ut.

 

 

Jag ångrar att jag öppnade och smet in. Mest ångrar jag att jag inte använde fingertopparna för att följa väggarnas riktning; jag snubblade fram för fort och slog upp sår med en dumdristig naivitet, tände eldar i tron om att jag hade hittat rätt känsla, hittat dig. Men du fortsatte backa av rädsla när jag närmade mig. Ville så gärna nå dig, dra ut dig därifrån, men mina armar nådde inte och händerna skulle aldrig ha varit tillräckligt starka. Du ryggade tillbaks av rädsla för beröring, ville inte ta emot mina böner; jag som försökte skala bort det bultande lager av tjära runt ditt sinne. Min gåva skulle ha blivit något du aldrig haft förut.

 

 

Du försvann ur min värld till sist. Solen är långt borta nu och svanarna har lämnat de hårda landskapen. Jag gömmer mig för dagarna och du känner hur jag skyr ljuset. Redan från början visste jag att det inte fanns något skydd, mot saknaden av sommarens pärlande morgondagg som du visade mig. Det är den saknaden som nu förmörkar alla glimmande snöflingor och en isblå himmel; pärlor som gick förlorade. Under några korta, glödande ögonblick litade jag på dig, kanske borde jag ha tänkt mig för. Om min syn nu går förlorad i mörkret, kommer jag anpassa mig och ingen annan än du kommer sakna det som en gång varit jag.

 

 

Jag såg hur du blev hånskrattad av sanningar, pryglad av dagsljus som inte lämnade din tunna hud och genomskinliga iris ifred. Med blåmärken runt dina förskräckta nerver och blindbländade ögonglober, så känner jag att du lider. Du sluter nu in dig i en drypande, becksvart kokong och där vill du isolera dig tills trygghet garanteras utanför. Jag misslyckades i mitt försök att lära dig älska, jag förstår det.

 

 

Kanske blev du tokig av ruset som dröjde kvar efter utblomningens dofter; illusoriska drömmar om att värmen alltid återvänder. Jag klandrar dig inte, men ber dig nu att låta mig få försvinna, låta mig få somna in i dunket. I dvalan kan sökandet efter minnen fortsätta, minnen av porlande kärleksbäckar som långsamt får färg och vaknar till liv igen. Och om jag vaknar upp ska jag försöka lita på dig och dina drömmar igen, den dagen vill jag vara säker på att tårkanalerna leder utåt. Jag kommer dock bli medveten om min smärta, varje gång jag skälver av det salt som river i kroppen.

 

 

Jag förstår inte vad du är rädd för, eftersom steget över gränsen inte är längre än de andra steg du har tagit. Och du vet att din känslighet förstärks av rädslan. Nu känner jag mig kvävd, eftersom mina emotioner bara kan få utlopp genom dig och jag tvingas se på när du långsamt försvinner in i skuggorna.

 

 

Behärskningen blev för stark då något i mig reagerade med försvar; hjärtslagen blev bortskrämda, pulsen för svag för att hålla tilliten vid liv. Så allt passerade som en euforisk rysning, ett tomtebloss av gnistor i ögonen och ett trummande i bröstet. Jag blev som vanligt maktlös inför något. Det kändes som någon annans beslut, detta fick mig att återvända till mörkret och krypa ihop.

 

 

Jag tror ändå inte att du hade velat gå miste om upplevelsen, när du hade en fot i varje värld, för det måste ha varit ljuvligt när du nästan lyfte och flög. Nu vet du att det finns något vackert att strida för och du måste tro mig när jag säger att du förtjänar allt det där; du är värd alla chanser tills du lyckas. När du vaknar kan vi tillsammans skölja bort resterna av saltkristaller i dina leder, väcka kroppen till liv, och jag kommer vara försiktigare med dina känseltrådar i fortsättningen.

 

 

Jo, jag vill kunna stå där igen för att ta det avgörande steget, men det är smärtsamt. Det är svårt att längta så fruktansvärt mycket, efter något som skrämmer. Vätskan i ögonen suddar ut djupet av konsekvenser. Jag är rädd för att förlora balansen och falla, rädd för att bli en slocknande stjärna, som inte lyckas uppfylla de önskningar vilka vilar i ansvaret. Tankarna gror i mig, att jag kanske är en bedragare. Dina tårar faller nu inte långt nog för att nå marken, där jag ligger i fosterställning. Du når inte innanför mitt skal för att vidröra. Men nu ber jag dig att inte lämna mig ensam åt mörkret.

 

 

Du föddes med vingar, men är rädd för att flyga. Ändå är det fortfarande ditt kall. Gör det inte för att någon annan ska höja blicken och öppna bröstet mot himlen, utan för att du behöver vila från all den tyngd du bär omkring på här på marken. Jord kan aldrig bli ditt element. Lita på att dina händer snart kan röra vid mina, snart når stegen utanför dina gränser så att du kan lyfta in i den värld du är gjord för. Bara du orkar sträcka dig lite längre för varje gång gråten rinner ur ögonen och vågar blotta din sårbarhet inför mig.

 

 

 

 




Prosa (Novell) av Marlene Anna Linnéa
Läst 1333 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2006-11-13 08:02



Bookmark and Share


  Lennart Bång
Oj vilka långa kommentarer, får försöka jag med, trots att långa kommentarer inte är min tunga sida. Sorry, till sak. En mycket allvarlig och vacker text. Även poetisk och framför allt sorglig trots en glimma av hopp i de sista stroferna. Känner alltför väl igen mig i situationen, i känslorna.

Jag tycker inte den är för lång och fysisk handling behövs verkligen inte. Varje strof känns som en fristående känsla och tillsammans målar de upp en relation som aldrig fullt blev och kanske aldrig kan bli.

Men hoppet är det sista som överger oss och bra är väl det, eller vet inte, ibland måste man släppa och texterna som denna, hur ont den än gör och ont gör den, hjälper. Usch, blir ledsen av läsa sådant här, men ingen fara, det är det som är bra, att bli berörd. Och berörd blir man, mycket. Mycket bra alltså
2009-10-22

    rainbow
vet knappt vad jag ska säga.. din ord, dina beskrivningar går verkligen rakt in i hjärtat på mig, Marlene den här är underbar.. den är underbart vacker, men samtidigt så dyster.. men du har förmedlat den där känslan.. av att vilja nå fram till någon, sprida ljus och värme och bara ta bort alla väggar, mörker och oro. sen att du har det uppdelat, i ett "jag" och sen den andra personen som står som betraktare..

"hjärtslagen blev bortskrämda, pulsen för svag för att hålla tilliten vid liv" för att bara ta ett exempel på något som visar så tydligt hur svårt det kan vara att bryta det där invanda mönstret man har, av hur saker och ting "är" och att inte våga släppa in någon för nära. jag uppfattar det hela som en dialog, om än på avstånd, men fortfarande.. så finns det kärlek kvar, men också för mycket osäkerhet och rädsla..
oj, nu har jag bara svamlat på här, men den här väckte så mycket känslor inom mig och just därför har jag så svårt att kommentera dina texter, för alla tankar som är i vägen.. men det är vackert, väldigt väldigt vackert. tack!
2006-12-21

    Camapani
Som vanligt börjar jag läsa och fastna, ser att den är lång och tänker hur jag ska jag orka läsa, men det går igenom för jag kan inte låta bli. Du skriver rätt in i hjärtat på mig och beskrivningen du gör är så sann och intensiv, att orden sätter sig i strupen och jag vill bara ropa ut, hur lyckas du, med alla dessa texter som kommer ur ett djup och en beskådning som inte lämnar en cell oberörd. Tack.
2006-12-06

  Trubbel
jag tror jag måste läsa igenom den här några gånger till för att verkligen förstå... finner inte ord just nu, men din text gick rakt in i mej och det kändes verkligen i hjärtat. du beskriver det så bra, hur man går vilse i starka impulsiva känslor och hur man försöker nå in, och visa vad kärlek kan vara för något. bara för att upptäcka att det där svarta hårda skalet runt hjärtat visst var lite för hårt för att slita sönder.
hur saknaden får en att gråta innåt (åh vad jag älskar hur du skriver om tårkanalerna och saltet) och maktlösheten i att inte kunna dra tillbaka den man saknar till sin famn...
när jag läser får jag känslan av att "jag-et" inte nådde in i "du-et" och då flyr in i sig själv och bygger sina egna murar. samtidigt som hon/han bara vill ha den andra personen där nära men båda två har tappat modet och glöden har slocknat och allt blir bara grått och båda skriker tysta rop efter närhet och kärlek... oj nu svamlar jag nog lite här :) fick bara så många känslor i mej när jag läste, kanske inte alls var såhär texten skulle uppfattas men det var så den kändes i mej efter första läsningen :)

det jag ville säga var att den här texten är så fin Marlene, den berör mej väldigt mycket. ska läsa om den flera gånger och då kanske jag förstår den, eller uppfattar den annorlunda :)
2006-11-13

  Marlene Anna Linnéa
mmm.. jag förstår vad du menar Andreas.. det är synd om det blir så pass mycket att ta in så man inte orkar... texten gör sig nog bäst efter ett par genomläsningar, för helhetsintrycket, om man så vill..

det som jag vill berätta om är inre resor.. därför kan man väl tycka att inte så mycket händer, rent i praktiken. men jag trivs med att filosofera om det som inte syns, därför har jag valt att berätta på det här sättet...

jag är alltid glad över att höra olika tolkningar, dessa berikar mig...
2006-11-13

    anakin
Det som är styrkan i den text finns i precis hela novellen. Det är alla de skickliga bildspråken.

Men kan en novell ha för mycket/många bildspråk? Kanske...
För jag tycker det blir jobbigt att smälta raderna när det är så väldigt tätt emellan dem. Detta alltså t r o t s att de är jättebra.

Du skriver också mycket om hur det ser ut inne i kroppen - om salt och tårar. Inget fel i det heller. Men nu till det jag saknar:

Ett händelseförlopp som inte är psykiskt, utan rumsligt.
Vad GÖR personerna i texten? Låt de gå någonstans... låt de utföra mer handlingar. Hela texten är en vandring i personernas psyken.
Kanske vill du ha det så...? Men jag hade föredragit mer rörelse/aktivitet.

Förstår du?
2006-11-13
  > Nästa text
< Föregående

Marlene Anna Linnéa
Marlene Anna Linnéa