Farfar hade en kratta för mattfransarna.
Det finns en viss logik i att på så vis
ägna sig åt de små tingen.
De stora tankarna är trångbodda hos oss
och de stora perspektiven
har en tendens att förkrympa världen
tills bara klaustrofobin återstår.

Det slår mig
att den enda vägen ut
ur denna oändligt expanderande bur
leder inåt
och är kantad av mattfransar.

Vårt seende
sträcker sig också,
i linje med detta, allt längre inåt,
våra händer trevar
efter de dubbelskruvade strängarna
i vårt inre
som vore de halmstrån
för vår molekylärbiologiska tid,
som kunde ett fast grepp om dem
rädda oss från att falla utåt
ifrån oss själva.

Mellanrummen krymper hela tiden,
vakuumen förflyktigas, substansieras,
atomer, nukleoner, kvarkar, strängar,
fyller ut, förtätar
och förringar ingentinget.

Till och med mikroorganismerna,
dessa tusenförminskade punkter
som vi brukade frukta så,
tycks bekräfta tesen
när de drumlar harmlöst runt
under mikroskopets okular,
likt yrvakna flugor en gång gjorde
mot de av vårsolen uppvärmda
buckliga gamla innanfönstren
hemma hos farfar,
alltmedan vitsipporna
bredde ut sig pandemiskt
under ekarna.