Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kanske är vår största skräck inte större än vårt minsta steg – men inte heller mindre än vårt störst


Farfar hade en kratta för mattfransarna.
Det finns en viss logik i att på så vis
ägna sig åt de små tingen.
De stora tankarna är trångbodda hos oss
och de stora perspektiven
har en tendens att förkrympa världen
tills bara klaustrofobin återstår.

Det slår mig
att den enda vägen ut
ur denna oändligt expanderande bur
leder inåt
och är kantad av mattfransar.

Vårt seende
sträcker sig också,
i linje med detta, allt längre inåt,
våra händer trevar
efter de dubbelskruvade strängarna
i vårt inre
som vore de halmstrån
för vår molekylärbiologiska tid,
som kunde ett fast grepp om dem
rädda oss från att falla utåt
ifrån oss själva.

Mellanrummen krymper hela tiden,
vakuumen förflyktigas, substansieras,
atomer, nukleoner, kvarkar, strängar,
fyller ut, förtätar
och förringar ingentinget.

Till och med mikroorganismerna,
dessa tusenförminskade punkter
som vi brukade frukta så,
tycks bekräfta tesen
när de drumlar harmlöst runt
under mikroskopets okular,
likt yrvakna flugor en gång gjorde
mot de av vårsolen uppvärmda
buckliga gamla innanfönstren
hemma hos farfar,
alltmedan vitsipporna
bredde ut sig pandemiskt
under ekarna.




Fri vers av peripeti
Läst 1123 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2006-11-11 19:21



Bookmark and Share


  K*
strålande ord
det har du verkligen
i alla dina texter...

jag fastnade otroligt mycket för detta stycke
som nästan skulle kunna stå för sig själv
(så oxå rubriken)

"Det slår mig
att den enda vägen ut
ur denna oändligt expanderande bur
leder inåt
och är kantad av mattfransar"

och slutet är ... vackert och .... asbra! :)

"...likt yrvakna flugor en gång gjorde
mot de av vårsolen uppvärmda
buckliga gamla innanfönstren
hemma hos farfar,
alltmedan vitsipporna
bredde ut sig pandemiskt
under ekarna"
2007-01-08

    Momo
Bra! Mycket intelligent skivet.
2006-11-16
  > Nästa text
< Föregående

peripeti