En kall bris sveper runt mina fotleder,
rysningen sprider sig genom kroppen.

Sommar värmen är för länge sedan förbi,
höstens dunkla ljus har utbytt
solen starka strålar.

Kärleken är
som lövens klara färger,
den tar mig med häpnad varje gång och är alltid lika vackert.

Vänskapen bleknar mellan trädens kala stammar
musiken avlägsnar
medans jag färdas genom
de prasslande löven.

Lågnsamt bleknar minnena från då, alla de
vackra stunderna.
Dimman för iväg dem
till en annan dimension, där jag ännu inte varit.

Längtan mot
det som komma skall, även det som aldrig
händer igen, är som en kall smekning inom mig.

Hösten omringar mig
med deppande regn,

jag är framme i väntan på vinter...