blå måndagen hade det kallats dagen efter solen
slutade gå upp ingen visste varför det blev blått
men någon sa att det var för att solen nu blivit en
blåval fast han trodde inte en sekund på det för
han visste ju vad han trodde för kärleken hade ju
dött en gång för alla så måste det vara för det blev
ju precis som det stod i bibeln om undergången
skrik, panik och ja vad mer jo ensamhet var det nog
han kände i sin lilltå och motsatsen till rött är nog blått
så att det blev blått var nog ganska logiskt och jag vet
att du vill veta vad som hände honom och trots att han
sa att jag aldrig fick berätta så ska jag det nu

det var en söndag i juli solen var i hans ögon rödare än
någonsin och det måste varit ett tecken tänkte han medan
han gick mot spårvagnen och för en minut så var han på
ensamhetens perrong på väg mot vad han trodde var lyckan
och det fanns en ledig plats och allt vara bara så där perfekt
pirrigt i magen och snurrigt i huvudet och varmt i fingrarna
och ibland vågade han tänka att han nog var värd henne ändå
och att hon bara ville honom bland allt i hela värden

när spårvagnen plingade sista gången i hans öron så var
solen i moln men han frös inte för det var juli men han hade
gåshud för nu var det dags det visste han och ville så
mycket att hela jorden måste känt av det om inte hela
universum också i alla fall måste hon känt av det när han kom
in för hon ryggade tillbaka han såg inte då att det var av rädsla
för han trodde att det var den rena glädjen som visade sig mitt
framför honom han visste i alla fall att det var den äkta kärleken
och han var så inne i hennes ögon så att han inte kände att
stämningen var som istappar i hennes hår och att de fuktiga
ögonen inte var fuktiga för att hon var rörd utanför att hon var
rädd hon hade ju sett hans baksidor och det var ju därför de
träffades första gången hon hade faktiskt räddat honom där
och då och det var inget hon ångrade nu men hon ångrade att
hon lät honom komma så nära efter att hon tagit hans hand där
uppe på taket och i sinnet var han nog redan där livlös på gatan
men hon stoppade vreden och sen efteråt så trodde hon att det
var men ingen att hon skulle ta ansvar då trots att han mycket
väl kunnat klara sig men nu visste hon att hon skulle säga det
hon var tvungen till

han hade inte riktigt varit uppmärksam på att hon skulle säga
något så hon var tvungen att säga hans namn några gånger
innan han hörde men sen var sinnet på spätts för orden som kom efteråt var ju inte alls vad han hade räknat med det var något
med att hon räddat honom och så och det var något med att hon
ville honom väl men att hon inte ville något mer och sen slog det
bara slint han vet inte var det var men han visste att det var
hårt och att sen när han fick tillbaka kontrollen över sin kropp så
var det röda pölar på golvet

nästa dag när han vaknade var världen blå och han visste att
han trodde att han var den skyldiga för att döda den äkta
kärleken är samma sak som att döda kärleken och då kunde
inte ens solar klara av att fortsätta sprida ut ljuset.