Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Skoluppgift. Industriella revolutionen.


Konstverkets Underbarn

1860 var året och Junaköping stod det på en skylt.
Löven prasslade. Gatlyktans ljus fladdrade till. Gnissel från den förbipasserade skylten. Skuggor från träden.
Månljuset bländade mig.
Mina händer skakade, hela jag skakade. Mina tårar frös till blanka gator ned för min kind. Jag var inte befriad från det tunga livet. Mors sista andetag där i den dystra källaren ekar i hela kroppen. I den tomma kroppen. Mitt liv var nämligen borta. Jag skulle dö. En iskall död antagligen. För snöflingorna stod och knackade på höstens dörr.
Mor skulle se mig nu. En smutsig fattig jänta med sin fars väderbitna skrovliga hand i sin. Och en tung vagn efter sig. Vilket tragiskt liv jag levde.

Nu var vi där i Junaköping. Eller man skulle kunna säga att vi hamnat där.
De rika hade bekostat sina hus med vackra skulpturer samtidigt som vi gick här. De som ändå hade pengar.
Jag stannade upp vid ett fönster. Där inne satt en liten orörlig flicka med en underbar vit siden klänning. Fönstret speglade tillbaka på mig. Där stod jag, en smutsig och helt okunnig flicka med fransiga flätor. Tanken flög i mig att när djävulen skulle ta emot mig i jordens inre, skulle jag lämna ett liv fyllt med pest och pina.

Far stängde dörren med en smäll. Hans syn var inte vacker. 25 familjer på en lite smutsig yta under ett vackert hus. Vi hade fått det där stället, eller vi hade tagit det där stället. Vi alla var kriminella om man tänker så.
Vi alla kände en vindpust av kyla. Där satt vi nämligen med våra sommarslitna trasor.
Far min log ändå. Han var stolt över mig. Och över sig själv. Han hade fått ett arbete, ett riktigt arbete. Han skulle bliva rallare. Hemskt bedrövligt arbete men med lön.
Jag fantiserade om en tid i skolan och kyrkan. Med vänner och riktiga kläder.
Jag fantiserade mig iväg till en annan värld. Där folket var rikt och hela samhället var jämställt. Kvinnorna bar underbara långa och sidenvita sjalar och där barnen var skolade i kyrkan och behandlade som änglar. Där alla förstod varandra.

Morgonens kyla bildade frusna droppar på mina ögonfransar. Jag stod på en kulle och tittade ut över markerna. Ljuset var sådär mystiskt vintervackert vinterljus.
Jag följde med far min till första dagen på arbetet. Jordhög efter jordhög, så långt mitt öga kunde nå. Allt gjort för hand. Med slägga, spett, spade, skyffel och slitna händer.
De andra lortiga männen stod runt oss, de var väl inte mogna för nya bekantskaper.
Men far deppade inte ihop för det. Han var en ödmjuk man som hade mycket erfarenheter med sig och en stor förmåga att prata med andra människor. Som småbonde i laga skifte lärde han sig mycket. Jag förstod inte hur mycket tid han hade lagt ned på gården och familjens välbehag. Han hade sin själ i säden. Han njöt av det, och nu var allt förbipasserat. Men far min, han gav aldrig upp. Jag beundrade honom för att hålla modet uppe.

Vi var på ute på vift jag och far. Det gick en smittsam epidemi bland folksamlingen i källaren. Och det var bara jag som var vaccinerad, för mors sista besparningar. Den nyaste upptäckten på året, vaccinet mot smittkoppor. Mor hade legat där vid sin dödsbädd, och väntat på att ögonlocken skulle slappna av. Vi hade tänt ett ljus bredvid henne. Det var sorgligt att se henne. För både min mor och far min var de mest underbaraste människor jag mött. Hon hade legat där och lidit medan jag och far var vaccinerade mot smittkoppor.
Vi tänkte att vi skulle hitta tak över huvudet. Vi fick till sist söva våra ögon under ett träd mitt i parken vid lyxhotellet. Jag blickade upp mot fönstret och såg hur de rika valde mellan klänningarna tills morgondagen. De såg inte mig och tur var väl det. För jag visste inte om jag skulle ha några kläder att ta på mig imorgon. Bilden av dem suddades ut.
Jag hamnade i min egen värld igen. Jag fick vara med under de rikas gudstjänst. Jag var en av dem och jag stod upp och läste ur bibeln. Men allt blev bara för bra. Det var något som inte stämde. Var fanns det smutsiga vattnet någonstans? Och de lortiga människorna?

Jag vaknade av magont. Jag var helt nedfryst. Fars tröja befann sig bredvid mig. Men inte far.
Det var becksvart men jag skymtade ljus bortanför trädallén. Krogen var öppen. Jag gick dit på mina arma fötter och frågade runt efter far min. Gensvaret jag fick tillbaka gjorde mig inte klokare.
Det kom fram en sliten man till mig. Han berättade att han kom från fjärran land och sökte bättre tider. Vi hade mycket gemensamt och efter ett långt samtal visade det sig att vi passade bra ihop. Vi började umgås och leva tillsammans, men inget mer. Han var en sådan man som inte var ute efter mig, utan efter en bekantskap som han kunde lita på. Det var helt främmande för mig att en man hade värderingar likt det. Men det var bara mina vildaste fantasier.
Den dagen då jag vaknade upp med mina underkläder i munnen och blåmärken över hela kroppen och även instängd i en kroglokal. Då fattade jag ett beslut att aldrig mer lita på främmande. Jag tvivlade på om jag någonsin skulle komma ut. Mina händer började tappa orken att vara vid liv. De släppte sin position och blev lealösa.

Tuppen gol utanför och jag var fast bestämd att komma ut. Hänglås och kedjor på dörren gjorde det hela lite svårare. Jag kände i byxfickan och till min stora förvåning låg där en lapp. Dörren öppnades och jag kastades ut på kullerstensgatan med min papperslapp i djupt in i handen. Framför mig stod min fader. Utan ett pip från någon av oss brast vi ut i gråt i varandras famn.
Eftermiddagen därpå pratade vi in oss hos en slaktare i staden. Han var en kraftig man med ett brett leende. Han erbjöd oss sovplats och vatten under de närmaste dagarna. Jag och far sov på en madrass inne i ett hörn, under ett värmande täcke.
Hygien var inte ordet för hur det såg ut där inne. Bloddroppar i hörnen och restslamsorna av kreaturen blev kalasmat för råttorna. Konstigt att vi litade på honom, men det kändes bergsäkert.
Nu hade jag äntligen lite tid över. Nu kunde jag äntligen få se vad det stod på lappen. Men mina läsknölar hade aldrig blivit aktiverade. Ännu en gång fann jag mig bort i den andra världen. Jag kunde läsa, skriva och jag kunde läsa bibeln. Jag lekte helt enkelt en barnlek med livet.

Far min hade långa slitsamma dagar. Men just denna regniga måndag, hade han ledigt. Vi satte oss ned i köttkällaren, på var sin pall. Min vänliga far hade vackra ögon. Och han var vänlig som en hund. Hundögon.
Jag ställde honom en fråga. Vad är ett liv? Och varför lever vi det?
Han grubblade länge. Tills han började förklara och mellan raderna kunde man förstå att han inte hade något svar. Jag berättade om min fantasivärld. Om alla mina önskningar i livet. Såsom att läsa och gå i skolan. Lära sig bibeln och leva i en värld utan rik-fattig, man-kvinna.
Jag förstod inte varför världen var så uppdelad. Männen var tydligen gjorda för att arbeta, medan kvinnorna skulle hava hycklen på huvudet.
Han sa kort och koncists att han aldrig fått chansen att gå i skolan, den fanns helt enkelt inte på hans barndomstid. ’Min stora önskan är att du ska få chansen. Och som min rebelliska och fundersamma dotter tror jag att den bara väntar på dig där ute. Chansen’ sa far hyggligt.

Järnvägarna sträckte sig långt över Sverige. Och far min hade fastnat på krogen. Det var inte likt honom. Hembränt där och hembränt här. Usch jag var rädd för hans hälsa. Vilken hälsa?
Bland sneglande rikt folk, på gatan, talades det om ”suparrallarna”- rallare som söp. Sicket ord, eller rykte, eller skällsord. Bland rikt folk användes det som ett skällsord.

Nu när pappa ändå var i någon slags ”supmani” passade jag på att utforska Junaköping. På kvällarna var det farligt, men vi hade fått dispens på boendet hos slaktaren, emot lite pengar såklart. Så där sov jag. Fast jag undrade hur länge vi skulle få stanna där? Min fars inkomst hade nästan upphört.
Under bron gick järnvägen. Tågen hade blivit Sveriges transportväg. Varje dag vid tvåtiden kom tågen med järnmalm från Grängesberg. Men de åkte ju så förskräckligt fort. Alkoholisten sade att de for fram i 18km/h. Antagligen måste man bli vansinnig och tokig. Men vad visste jag om klockan och kilometer?

Nej, I fjärran såg jag skymten av en vit byggnad. Nu skulle jag ta mitt första steg in i en kyrka någonsin.
Sträng, som en lärare kanske var, sparkade hon ut mig. Men med lerfläckar och rufsigt hår, skred jag beslutet in i kyrkan igen. Nu hade hon lugnat ned sig. Det ekade av mina fotsteg. Glasfönster, bänkar, porten, allt var så enormt. Ett vackert konstverk.
Utan några frågor om vem jag var, satte hon sig ned bredvid mig. Hon den där vackra snövit. Snövit och den fula ankungen. Jag fick en bok i min famn. Bibeln. En vindpust fladdrade upp några sidor. Sidor som för mig var fyllda med min fantasivärld.
Men det var mystik över den där världen. Inget var fel. Det stämmer inte. Inget är felfritt.
Eller?

Snövit lärde mig mycket, så mycket att jag trodde att min hjärna skulle kollapsa.
Helt plötsligt, från fjärran, ploppade bokstäverna ned från himlen och landade på sidorna.
Jag läste. Fattar du, jag läste! Jag läste bibeln!
Lappen i fickan fann min hand. ’Du är ett konstverk’ stod det med min mormoders kringliga skrivstil. En blick mot glasrutorna - Jag var ett konstverk.



061112




Prosa (Novell) av Voltande hjärta
Läst 599 gånger
Publicerad 2006-11-12 20:37



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Voltande hjärta