Att män och kvinnor stundom talar lite olika språk, prioriterar aningen annorlunda och, enligt den gedigna samling hobbypsykologisk litteratur som trängs i min hylla för bok, även kommer från olika planeter kan knappast komma som en nyhet för någon, ej heller för mig. Men sällan anade jag dock att skillnaden mellan oss, herre och dam, kille och tjej, utvecklad inåt och invecklad utåt, kunde nå sådana astronomiska proportioner som de gjorde hemma i min köksregion i våras.

Min upptäckt av detta började med en något, från min sida, vinklad diskussion om att visa uppskattning och mitt motståndarlag var ingen mindre än min sambo. Mannen i mitt liv tillhör den kategori män vars mödrar varsamt omhuldat dem sedan späd ålder. Detta beteende har sedan med åren på intet sätt avtagit, blott iklätt sig en annan uttrycksform. Med andra ord, han är lat.

Nå så tar vi oss en titt på hemmalaget, det torde då bli jag själv. Jag tillhör den kategori kvinnor som trivs med ett någorlunda strukturerat liv både inuti och utanpå. Jag klarar, med en skvätt självkontroll, att kliva över kalsong belägen på golv varken mer eller mindre än tre gånger. Efter att jag passerat över den tredje gången slår mitt automatiska städsystem på, en mycket irriterande specialeffekt som jag utrustats med någon gång under min tillverkningsprocess. Som ni kanske anar slår detta system inte bara på när det osar felplacerad, skitig tvätt, utan även vid diverse andra situationer så som, grönt slem och konstig lukt i diskhon, suspekt odör från tvättkorg eller vid imponerande hög med biltidning på köksbord, så att matintag lämpligast och med bäst resultat genomförs stående vid diskbänk.
Resultatet av detta är att hemmalaget sällan vinner några matcher.

Nåja, trött på den totala avsaknaden av bevis på uppskattning som en person med mina specialeffekter stundom kräver, sökte jag enträget fånga min sambos uppmärksamhet för att på lämpligt sätt plantera insikten om att det började dra ihop sig till blomma med chokladask. Givetvis var det min intention att framlägga denna insikt på ett sådant sätt att mannen ifråga själv skulle tro att han kommit på det. Dessvärre visade det sig vara ett avancerat konststycke att söka avgöra om han tagit åt sig eller inte då den enda respons jag fick var ett sömndrucket mummel inifrån trycksvärtan i morgontidningen. Det enda som nu återstod var att vänta och se.

Samma eftermiddag när jag, som vanligt strax efter skoldagens slut, släpade mig in genom dörren till vårt hem anade jag ännu inte att stenen satts i rullning. När jag drar igen dörren bakom mig ringer telefonen, det är min sambo som meddelar att han är lite sen men strax är på väg hem.

Ord som strax och snart eller om en stund ska man ta det varsamt med har jag upptäckt. Inte helt sällan tilldelas dessa vardagliga och flitigt använda begrepp helt olika innebörd. Slår man tillexempel upp ordet strax i min ordlista kan man genast läsa att i min värld betyder strax något som står inom en snar stundande framtid, emedan det i min sambos ordlista betyder närsomhelst med start frånochmed nu och fram till dess att Bilsport börjar.

Vid det laget hans strax hade löpt ut och han klev in genom dörren får jag nog lov att erkänna att mitt humör obestridligt var av det destruktiva slaget. Jag stod mer eller mindre i mental direktkontakt med den heta massa som flödar genom jordens inre. Jag pyste och bubblade som en veritabel lavalampa.

Lustigt ändå må jag säga hur snabbt man kan skifta från ett tillstånd till ett annat.

Jag hör hur han sparkar av sig skorna i hallen samtidigt som budskapet når mina öron:

-Jag har köpt en present till dig!

Med ens känner jag hur den heta ilskan sköljs bort och snabbt ersätts av ett aningen fånigt leende och den sköna känslan av seger:

-Tyvärr han jag inte slå in den, men den ligger i kassen här!

Han dyker upp runt hörnet hållandes en skrikcerise plastkasse och överlämnar den till mig med stolthet och vördnad. Jag småler inombords och tar förväntansfullt emot hans gåva. Lyckan kittlar mig och jag myser över att han trots allt nog är precis så som jag vill ha honom…
Han må ha sina brister, men så har även jag. Här står han nu framför mig, uppenbarligen mycket nöjd med sitt inköp och ler förväntansfullt medan jag sakta öppnar påsen för att blicka ner på den kärleksförklaring som den omger,

en…STEKPANNA?

Jag kan omöjligt i ord beskriva det känslosvall som for genom min kropp i detta ögonblick. Frågande och förbrukandes den sista portionen självbehärskning min lilla späda kropp hade att frambringa tittar jag på, mitt hjärtas val?, och säger med stel stämma:

-Har du köpt en stekpanna??!!

Det är i denna stund som han inser att valet av kärleksförklaring måhända kan ha varit en aning förhastat, men skam den som ger sig. Han flackar med blicken och griper krampaktigt tag i det sista halmstrået:

-Ja, så att du kan laga mer mat åt mig?!

För sent inser han sitt misstag. Jag greppar handtaget på det nyinköpta köksredskapet, naglar fast honom med blicken, kryper ihop i en anfallsställning som närmast påminner om startpositionen för damernas 100 meter häck och väser fram mellan tänderna:

-Du får 10 sekunders försprång, det är f-n säkrast för dig att du kan springa fort även i strumplästen...

Att lära sig förstå varandra är nog en av livets största prövningar och jag vill även våga mig på en amatörmässig gissning. Den någon som lyckas sätta på pränt det genuslexicon som kan översätta mellan honom och henne medan de talar i sina, för varandra obegripliga, tungor...förmodligen även är densamme som har ungdomens källa gömd i sin potatisåker.