Guds döende trädgård
På en trång gata i Bourdeaux
står en mimare och gråter
själklyvande smärtfyllt
vid minnet om trädet
Trädet bredvid kyrkan
i Bilbao där en duva
tar ett sista vingslag och
långsamt dalar till marken
Marken där barnet
förtvivlat ber sin mor
att sluta låtsas sova
i det röda vattnet
Vattnet där han
förbrilt strider menlöst
mot tidvågens slutgiltiga
mörka tystnad
Tystnad det är i himmlen
där änglarna ligger
sorglöst färglösa
med sina nakna
vingar
Vingar som faller
färgade av Guds tårars blod
och nu når ner till våra själar
här på vår
döende jord