Snön låg vit och slät på den frusna maken, inga bilar rusade fram genom staden där lampskenet fick frosten att gnistra.
Kan det inte alltid vara så här tyst och stilla,
tänkte den unga kvinnan som vandrade gatan fram. Hon hade håret klippt i en röd page och var igentligen för lättklädd för årstiden, men kylan besvärade henne inte. Hon ryckte till när hon hörde en frusen persons stela steg, men lyckades smidigt omvandla rörelsen till att titta bakot mot mannen som kom mot henne.
\"Står du här och fryser?\" frågade han när han svepte armarna om henne och kysste henne.
\"Jag trodde du kände mig tillräckligt väl för att veta att det är föga troligt\" skrattade hon till svar.
Han höll om henne ännu hårdare och viskade i hennes öra:
\"Kom så går vi hem till mig och får i oss något varmt...\"
Så gick dom tillsammans arm i arm, under den stjärnströdda natthimlen