Så berättade hon för mig. Vi satt i ett kalt rum. Hon berättade, snarare orörd än rörd:

”Hon skrek och skrek. Hon var bara 6 månader. Jag hade inte sovit på flera dygn. Jag lade en kudde försiktigt över hennes ansikte. Ljudet dämpades. Lättnad, djup lättnad. Skönt. Jag tryckte lite hårdare, ännu tystare. Äntligen kunde jag höra mina egna andetag. Vila, tystnad, djupa andetag. Tiden stod stilla, förvirringen, oförmågan, omgivningen, min förnimmelse av att delta i en omgivning, vara del av något yttre sammanhang, ett sammanhang kom så sakta tillbaka.

Vila, lugn, jag stod så länge, böjd över henne, tryckande en kudde över hennes huvud. Allt var tyst. Klockan i köket tickade. Det hade jag glömt, klockan tickar. Reste på mig. Slog på TV:n. Såg Rapport. Muren i Berlin hade rämnat. Fria människor, människor som såg fria ut, glada, skrattande. Jag skrattade också. Äntligen fri. Muren var rämnad. Somnade framför TV:n – fri!

När jag vaknade var det tyst. Det sprängde i brösten. Det gjorde ont. Brösten var fyllda av mjölk. Vände mig om och insåg att jag låg i soffan framför TV:n. Jag hade väckts av TV:ns sprakande. Var är hon? Varför är hon så tyst?

Vaknade till sakta, sakta började jag närma mig sanningen. Nära, nära, olidligt nära sanningen.

Då sprack det. Jag flög ut ur huvudet. Rakt upp i taket och studsade ner igen – rakt ner i mig. Hårt, smärtsamt, rakt ner på mitt eget bröst. Tappade andan. Då sprack jag!

La henne i frysboxen och började laga frukost. Kaffe och rostat bröd med marmelad. Sprucken, i ett lugn, åt jag min frukost i ett stilla ultrapiriskt lugn.”

Vad säger man, tänkte jag. Äcklad och konfunderad.

Senare åt jag en glass och solen sken.