Okej då. Jag går er till mötes.

Jag minns att jag var livrädd för det där Glappet
när jag var så liten och på besök i staden som var så stor.

För just det där glappet just där, det svarta smutsiga
säkert med råttor därnere
och -
för ståltänderna i rulltrappan

som skulle om jag inte passade mig
och tog sats och hoppade sista halvmetern säkerligen
skulle hugga tag i mig och tugga tag i mig
och målmedvetet äta upp mig levande.

Först Skräcken.

Sen Förnekelsen,
tätt följd av Ilskan, Köpslåendet,
den åtföljande Depressionen
och till slut den ofrånkomliga

Acceptansen.

Allt på mindre än en minut.

Blodet skulle skvättas. Ben skulle krasas. Byxor skulle trasas.
Folk skulle skrika.
Mina stolta Lejonskor skulle gå under.
Å ni menar väl inte på allvar att JAG?
Med mina korta armar?
Vare sig skulle HINNA
Eller KUNNA?
Nå fram till nödstoppet!?
Och om jag dog ju...
...så skulle jag missa...
det årliga besöket på Buttericks!!

Med tanke på att den stora stadens livfullhet
var en av mina få flykter från min barndoms verklighet
så var ju detta i stunden det enda jag levde för.

Har NI tänkt på det SL?!?
NÅ, HAR NI DET??!!?!..!....va..?.....VA....!....?...........
.................. . . . . . . .