Hur hamnade vi här,
du och jag, min ryska musa,
utan någon som förstår oss?

Vi är människor, allihop,
olika och trots allt likadana,
jag är ensam här som aldrig innan,
jag kan prata och de skulle lyssna –
men djupare färdas ingenting.
Djupare än hud – omöjligt.
Djupare än skratt – omöjligt.

Jag försöker, min ryska musa,
sluta skylla på dig,
för allt du inte kan vara,
för allt jag aldrig kommer att bli.

Jag försöker, min ryska musa,
inte titta på väggarna,
inte titta in i deras ögon.

Jag försöker, min ryska musa,
gå vidare med bittra tårar,
prata högt med klar stämma.

Hur skapar vi världen?
När världen skapar oss…
Jag är ingen. Jag vill älska.
Jag är ingen. Jag vill älska.
Hej. Hör du mig?

Det spelar ingen roll om du kan.
Frågan kvarstår evig –
skulle du veta hur?
Hur skulle du svara mig?
Jag har så mycket inuti,
så mycket på rea,
från det inre lagret.

Jag försöker, min ryska musa,
för din och min skull.
för deras och våran skull.

Jag försöker, min ryska musa,
med allt jag har, all min styrka,
med varje sorts vapen.

Jag försöker, min ryska musa,
så gråt inte med mig i natt,
så kyss mig med orden: ”sov gott”.