Du fattar mig inte.
Det är problemet, kära musa.
Vi fattar inte varandra.
Du är rädd för mig nu.
För att jag förstår dig.
I mina ögon är du inget mysterium.
Och det är för nära!

Jag har dig under mitt finger,
jag vet vart du går om natten,
vem du klär ut dig till om dan.
Jag känner din svaghet,
jag fann felet i din styrka.
Du kan inte tillåta det!

Ingen, ingen före mig,
klädde någonsin av dig så naken,
ner till bar mark under tung snö,
till kalhuggna skogar i norr,
till smutsiga Bajkalsjön,
och högar av gamla, bortglömda drömmar.

Jag ser dem, jag såg dig.
Du är i mina händer.
Du vill bli fri och skriker:
”Du är en gäst! Du hör inte hemma!”
Jag spottar: ”Jag hör inte hemma någonstans!
Jag har inget hem!
Jag är mitt emellan! Av allting!”

Så vad gör det mig,
om du försöker stå emot,
om du förödmjukar mig och sårar mig,
trycker ihop mig till inget.
Jag vet att du inte fattar mig,
och jag förstår dig som vatten,
så det borde vara klart som en flod –
du rinner,
du flödar,
men vart du än tar vägen,
kommer jag vara där.
Vi sitter fast.
Precis här.