Det var ett tag sedan.

Du har ditt nu och jag har mitt.

Visst tänker jag så att om allt varit annorlunda.

Men nej, jag vet att det aldrig skulle ha blivit så.

Det blev som det blev,

gång på gång dessutom,

så "annorlunda" existerar inte längre.

Jag är förnuftig nu för tiden,

bara så du vet.

Du är som du är

och ja, jag är som jag är.

Vatten och olja har aldrig varit en bra kombination.

Eller snarare bensin och vatten.  

Du är bensinen.  

Livsfarlig i kombination med eld.

Om du fattar.

Om inte så,

elden står för livet i allmänhet

på något vis.

I alla fall.

Jag har hittat rätt nu.  

Och lyckan du skrev att jag förtjänar,  

den är här nu.

Jag hatar dig inte men jag vill bara inte.

Aldrig mer.

Inte för att jag tror att du skulle kunna

rubba min nuvarande harmoni.

Jag är förnuftig nu för tiden,

bara så du vet.

Men det är ingen idé att du försöker denna gången.

Jag vet hur det brukar vara.

Du brukar dyka upp nu ungefär.

Men du förstår,

det är inte som det brukar.

Han är inte mitt andrahandsval i väntan på dig.

Han är,

allt det du är,  

minus din otrygghet.

Han är speciell men inte rädd.

Inte oberäknelig.

Inte flyktig.

Inte destruktiv.

Han är inte ett verbalt geni

och spelar därför inte diktsymfonier

i mina öron.

Nej, det kan ta honom fem minuter

att formulera en endaste mening

som beskriver känslorna han bär  på.

Men den endaste meningen säger allt. 

Han är faktiskt helt vansinnigt förälskad i mig.

Jag är förnuftig nu för tiden,

bara så du vet.

Men den största skillnaden är nog ändå

att han har något som du inte har, 

aldrig kommer att ha,

egentligen aldrig haft.

Mig.