Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Förstår du?

Äntligen, makten börjar släppa.
Man känner friheten, något man inte är van vid.
Hur man slipper vara fängslad för evigt i ett fängelse där
det håller mig fast i ett begär.
Ett hemskt begär jag inte kunde neka. Sökte mig till det.
Det fann mig alltid, aldrig kunde man fly det.
Man vågade sällan gå ute själv, inte nes när solen sken.
För alltid lika rädd var man över att, det skulle komma ikapp en.
Att det skulle få en att göra sig illa, och göra övereagerande saker.
Men man mindes inte vad man gjort, man fick höra allt efter.
Då känslan gått över, får man höra från andra.
Vad man gjort. Man blri helt förtvivlad. Gömmer sitt ansikte i skolan.
Vågar inte visa sig längre, många har sina förklaringar till varför.
Men alltid vet man sanningen.. Att det är ingen som vet varför.
Så nu går man under ett dunkel, lik åskmolnen på ljusblåa himmeln.
Drar man sig fram genom en gång, som det bullrar i.
Aldrig någon ro, ständig irration. Man hör någon kommentar,
men den faller lätt ur ens minne. Då ens tankar bara försvinner.
Inte förrens någon tar tag i en, frågar en vad som pågår, vaknar man upp ur sin tankedröm. En tankedröm där skolan man börjat kalla helvette är lik ett vanlgit åskväder. Då man inte reagerar förrens blixtren slår ner. Man fortsätter stå, bortdrömd i sina tankar. Och inser inte förrens något skakar en. Att man glömt att vara i verkligheten. Man ser upp på människan. Det är en bekant, någon man känner väl. Som frågar något man inte minns längre. För lika snabbt frågan hördes, glömdes den bort igen. Tillsist säger man, för att få tyst på alla, låta åskan tystna och helvettet slumra med orden. \"Jag glömde att leva\"




Övriga genrer av Dark soul
Läst 230 gånger
Publicerad 2006-11-30 13:14



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Dark soul
Dark soul