Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Konsekvenserna av att placera en flygel mitt på landsvägen





Någonting står i vägen, hindrar framfart. Bilen lämnar bromsspår bakom sig. Ett piano mitt på vägen. Inget ljud förutom motorbuller. Han stannar, vrider av motorn. Ingenting förutom ett piano mitt på vägen. Och tonerna som måste trängas, armbåga sig fram för att inte försvinna i mängden. Toner på en gång.

Kan så mycket ljud pressas ur ett piano?

Det är någonting med situationer som vi inte ens kan förställa oss att hamna i som, när vi hamnar i dem, paralyserar oss. All kraft går åt till mentala nyp i armar. Och längre kommer vi inte, när det inte finns någon ytterligare verklighet att vakna upp till; förlamning.

Pianot som spelar så gräset svajar,
tonerna som tränger sig ut och tar plats
i luften, och lufttrycker undan
       skapar vindpustar
som får de mäktiga furorna
att vagga in i en besynnerlig vals.

vänster rot
  höger rot
 väster rot

  höger rot
vänster rot
  höger rot

Och barrstråna som reser sig
när melodin når sitt
medvetslösande cresendo.
Reser sig likt ryggbågen
på mormors gamla katt
när han som barn drog den i svansen.

Outtröttligt dansar de, tills de slutar
tvärt. Musiken tyst. Musiken?

Som om armnyp lett
till en verkligare verklighet
vaknar han upp, ser sig omkring
och känner igen tystnaden.

Han har hört den förut,

  säger honom hans hjärna.
Och tankarna snurrar runt    runt
i virrvar, men
som av en omöjlig slump
hamnar de rätt och han
kommer på var han hört den förut:

Uppe på vinden. Hos mormor.
När han var liten och inte fick
gå upp dit själv men gjorde ändå.

Den vuxenlösa världen.
Det är vad tystnaden låter som.
Han hade nästan glömt.

Med hettan i halsgropen
efter en alltför lång






andhållning stiger han ur bilen
glömmer bort att huka sig och

slår

          huvudet
                        i
                          taket
                                  och
                                       svimmar.

*

- Titta mamma!
- Åh, Sven du är vaken!
Men inga tankar än. Ingen dansande virvel. Ingenting.
- Hur är det älskling? Vad var det som hände?

Men vad ska man minnas?
Hur mycket vill en hjärna berätta och
hur mycket vill den dra nytta av tillfället
och behålla hemligheten för sig själv?

- Vad har hänt? hör han sig själv stöna fram.
- Du har kört på ett piano, pappa!
- Ett piano?

Spåren efter minnena börjar ta form. Men minnena? Stulna? Om man kan tala om stöld, en hjärna och dess ägare emellan? Visst finns de där, intakta. Men var?

Han vet vad som hänt, men hittar inte minnena av det. Vet på något sätt, men kan inte utala orden, kan inte själv förstå, kan inte sätta ord på det ens för sig själv.

Bara känslan av något oförklarligt.

      Ett spår av ett minne.




Fri vers (Prosapoesi) av pladask
Läst 487 gånger
Publicerad 2006-11-30 23:59



Bookmark and Share


  glittertindra
drömskt... :) tvära kast som i drömmen, inlindat i skuggor och minnen med suddiga kanter... intressant... :)
2007-02-26

  aftermath
(h)ärliga (?)abstraktioner.
2007-02-01

  Nioma Trey
Men, så det kan bli...
Riktigt vackert skrivet.
Intressant. Tankvärt.
2006-12-01
  > Nästa text
< Föregående

pladask