det som fastnade på väggen lät du vara
kvar där
och ja, det är/var en av de små sakerna som jag
älskar/älskade
de rosa tiderna jag faktiskt minns. där allt var \"Låt mig
drunkna i dina
hjärtslag\" och \"puss på mig och puss på dig\" i en ända
månskensglittrigt stjärnparad, var vackra i sin tid.
ja, jag minns

minns dina lov ord \"i min värld får du göra som du vill\"
som jag missbrukade till den allra högsta grad som var
olovlig.
för kärlek var visst lika starkt som kaffe men minst lika
skör som fjärilsvingar.
(det vad det som jag satte upp på väggen)


och stjärnorna stannade skrek
när ditt hjärta skrek stannade
\"du har mig nu. gör vad
du vill!\"
men jag visste inte
(och vet fortfarande inte)
inte för att det var någon särskilt bra ursäkt för att låta
ditt hjärta
frysa kallt på den tomma perrongen.
frysa tomt på den kalla perrongen.

men jag drunknade i ingenting
och det gör jag fortfarande


de svartvita ögonfransar som en gång varit så nära ser
vemodigt ner på det som ska föreställa mig inatt.
och jag är mindre än någonsin


Behövde vi verkligen komma på att vi bara hade
varandra?

ja, tydligen.