Det hade regnat under natten.

Sedd från tjugotredje våningen
var trafiken vänligt ljudlös
på blank och smetig asfalt.
Och när jag lyfte blicken
upp mot klarnad luft,
fanns Fuji där i fjärran
som en del av en kristall,
en sammansatt,
en sten, med innehåll av kobolt.

I en enda,
en holistisk tanke,
förstod jag allt.

I berget fanns en kraft.
Jag kände det på avstånd.

Ty i dess skönhet
med sin konkava koniska kontur,
och i namnet Fuji,
fanns det en förklaring,
som frälste dem
i mörk kostym med skinnportfölj
som rörde sig i ängsligt språng
längs stadens trottoarer.