Vårens friska och härligt ljumma vindar slår emot hennes ansikte så fort hon öppnar dörren. Hon andas in djupt och känner hur varenda cell i hennes kropp fylls med ny frisk energi och väcks till liv igen. Med ett skutt hoppar hon upp på cykeln och far
iväg. Fort går det nedför backarna i Smögen! Fåglarna kvittrar och solen skiner, Karolin är på väg till järnvägs stationen för att möta sin syster Linn som numera bor i Stockholm och ska komma hem under påsklovet för att hälsa på familjen.

Hon närmar sig tågstationen och ett glädjerus svischar fram i hennes kropp, snart får hon äntligen träffa Linn! Förbi Konsum, genar över gatan, fort förbi alkisbänken och så är hon framme vid tågstationen. Hon ställer cykeln vid cykelstället och går mot perrongen. Tåget rullar in på perrongen och bromsarna skriker, tjuter riktigt öronbedövande. Massor av människor strömmar ur tåget och hon försöker förtvivlat leta efter en svarthårig kort kvinna vid namn Linn. En lång man i kostym går med raska steg rakt emot henne, precis som att han inte ser henne. Krock! Hans arm stöter i hennes axel med en hård knuff. Tiden går i slow-motion och flyktigt möter han hennes ögon och mumlar ett snabbt, ”ursäkta”. Mörkgröna ögon, rädda, hatiska, olyckliga ögon! Karolin känner en svag doft av herrparfym när mannen skyndat förbi. Han gav henne en konstig känsla av rädsla.

Allt runt omkring henne blir plötsligt till fullkomligt oförståeliga ljud, mummel. Allt på något sätt dunstar ifrån henne och människorna formas till fläckar av ljus och mörker. Bilder av män som förgriper sig på unga kvinnor kommer upp i hennes huvud, allt snurrar. Bilderna har ett kallt, rått blå-vitt ljus. Hon får känslan av att det är inne i en operationssal. En massvåldtäckt! Flera män kastar upp
nakna kvinnor på operations bord och torterar dem, förgriper sig på dem! Hon hör kvinnoskriken tydligt och högt i sitt huvud. ”Försvinn! Försvinn härifrån, lämna mig ifred!” Skriker hon desperat medan hon tar sig över ögon och öron. Folk tittar, undrar om hon är riktigt frisk? Hon får en hård smäll mot sina knän och en isande smärta slungas ut i kroppen, upp i låren, magen, ja till och med i bröstkorgen. Plötsligt blixtrar det till framför hennes ögon och allting svartnar och blir tyst. Hon upptäcker sig själv med att sitta på knä på det kalla hårda perrong golvet med händerna framför ögonen. Kinderna är våta av tårar. Hon vågar knappt öppna ögonen, vill inte möta folks blickar. Det har hänt igen, och hon vet hur deras ansiktsuttryck kommer se ut, vet hur folk kommer att stirra på henne, viska, prata, se ner på henne! Någon hugger tag i hennes axel och ruskar om henne, ”Karolin, gumman, Karolin!”. En välbekant röst, Linn! Hon tittar sakta, sakta upp mot kvinnan som står bredvid. Det är Linn, som nu har kastat sig ner på golvet och kramar om sin stackars syster. Sin stackars lilla syster som sitter mitt i ringen av människor på det gröna slitna stengolvet med eldrött hår och rödgråtna ögon. ”Kom, nu går vi. Det är bra nu, jag är här.” Säger Linn och hjälper Karolin upp.

Varför händer det? Hon förstår inte. Att Linn tror att hon vet och förstår gör bara saken värre, att hon tror att hon vet vad det beror på eller varför hon bryter ihop ibland är hemskt. Ingen vet hur hon känner, ingen alls.
Tankarna rusar fram och tillbaka i hennes huvud men hon blir inte klokare för en sekund. Hon hatar det, kan inte rå för det men hatar det. Hatar, hatar, hatar, hatar! Alla dessa bilder samlas inom henne, lägger sig nära själen som en rivande taggtråd och drar energi ifrån henne. Drar ner henne. Trycker på och skriker på henne, får henne att stanna kvar i vimlet mellan själslighet, fantasivärld och verklighet. Ibland hör hon hur dova toner av musik smyger sig fram i hennes huvud. Orytmisk trummusik med olustiga gnisslande ljud som skulle kunna jämföras med en pappersbit som gnids hårt mot ett fönster, eller en kniv som skrapas mot en tallrik av en kall, vit torr frustrerad hand.

Väl hemma sitter pappa Örjan vid köksbordet under den lätt orangefärgade belysningen från kökslampan och löser korsord, Linn sitter bredvid med en kopp te i handen. Karolin sätter sig bredvid honom och studerar hans rörelser med pennan över papperet. Det är tydligt att han hakat upp sig på ett ord. Pennan cirkulerar fram och tillbaka runt rubriken ”Veckans korsord”. En brun hårslinga med några få grå hårstrån har lagt sig över den hårt rynkade pannan. Läsglasögonen sitter långt ner på den lätt potatisformade näsan. Läpparna är hårt ihop tryckta till ett sträck. Hon tittar på udden på pennan, vet att den kommer att brytas av vilken sekund som helst vilket gör henne otroligt frustrerad för att hon inte kan ha kontroll över det. Sekunderna går och frustrationen stiger och stiger, pennan trycks hårdare och
hårdare mot papperet och snart klarar den inte trycket längre. Scratch! Udden viker sig mot papperet och flyger iväg över bordet. ”Veckans korsord” har numera ett rivsår över sin röda logga och Karolin tycker synd om tidningen, den ser på något sätt ledsen och arg ut med sitt rivsår. Som om någon skulle ha rivit upp dess själ och förstört hela idén med ett perfekt konstruerat korsord. Udden tar hon upp mellan fingertopparna och tittar på den. Fingrarna svärtas med en gång och får ett sotigt lent lager. Som en trasig udd, det är nästan så hon känner sig ibland. Som något svart, sotigt, suddigt, oklart och avbrutet. Knäckt!

Linn avbryter hennes tankar och frågar om de inte ska se på tv. Jovisst, tänker Karolin och drar sig mot tv-rummet. Hon kryper upp tätt intill Linn i den mjuka skinnsoffan. På tv visas en amerikans tonårskomedi som hon har glömt namnet på. Ingenting direkt intressant och givande, men absolut en perfekt film att få tillbringa kvällen framför med sin storasyster som bara är hemma ibland. Linn berättar om hur fint hon har fått det i lägenheten nu och hur bra hon trivs nu sen hon flyttade från den gamla. Karolin gillar att bara ligga och lyssna på allt som Linn har att säga, hon pratar alltid om så intressanta och bra saker. Alltid har hon varit avundsjuk på henne för att hon är så smart och verklighetsmedveten. Hon är djupt engagerad i de stora världsfrågorna så som svält, fattigdom och orättvisa och har alltid något nytt och intressant att berätta. När hon bodde hemma
brukade de ligga uppe på Linns rum och diskutera. Hon saknar de tiderna, mycket.

Karolin känner en stark längtan efter sin säng och lite sömn, hon säger god natt till Linn och går ner till sitt rum i källaren. Det behövs inte många minuter för att ögonen ska åka igen. Drömmarnas värld tar henne vidare till hennes undermedvetna tankar och känslor. Hon drömmer om mannen hon såg på tågstationen och bilderna på männen som förgriper sig på de unga kvinnorna dyker åter upp igen och plågar henne. Hon hör skriken och vaknar av att hon själv skriker till, ett kvävt skrik som egentligen inte riktigt kommer ut, mer en pipande flämtning som stannar kvar halvvägs i halsen. Ingen sovställning får henne att somna igen, hon tröttnar och sätter sig upp i sängen.

Natten är de svarta hålens förstorings glas. Hålen man lyckas förminska och någorlunda bra förtränga under dagen har inte längre en chans under nattetid, allt blir svart, så förjävligt svart. För att försöka tysta ner självaste tystnaden och mörkret tänder Karolin ett ljus och placerar en mörkgrå cd-skiva i stereon. På skivan står det med fet stil ”Massive Attack”. Perfekt, tänker Karolin och bläddrar fram till track 11 – teardrop. Varför den låten har etsat sig fast så mycket i hennes hjärta är nog mycket tack vare musikvideon. Under hela videon får man se ett foster filmat i ett mjukt fint vinrött ljus, vilket är otroligt rogivande. Det är fascinerande tycker hon, att ett liv verkligen kan skapas och växa i en människokropp. Mirakel! Hon blir glad
bara hon tänker på det. Att en dag ska även ett litet liv få växa i hennes kropp. Hon ska få ge en liten yngling sin energi och näring, och låta de växa inuti henne. Som glas ska hon behandla den, som tunt, tunt glas.

Morgonen därpå, som också är första dagen på påsklovet känner sig Karolin på gott humör och lagar sig en riktigt god frukost. Färsk pressad apelsin juice, en ostmacka med gurka på, kokt ägg och vaniljyoghurt. Under frukosten funderar hon på vad hon ska göra av dagen. Pappa och Linn har skrivit en lapp om att de har åkt in till stan för att titta på en ny TV till vardagsrummet uppe och att mamma är hemma hos hennes väninna Maj för att hälsa på. Karolin tycker om Maj, hon bor bara några gator upp i ett jätte fint och mysigt hus, gult
med vita knutar. Karolin brukar vara där ibland på somrarna och hjälpa Maj att plocka jordgubbar. Hon kommer ihåg en gång när hon var mindre då hon hade kämpat så hårt, och plockat så många gubbar hon bara orkade så sa Maj ”Nu har du varit så duktig Karolin, att du ska få en överraskning!”. Så gick de in till garaget, och där stod en ny fin skinande blå cykel med silver stripes på. Gissa om hon använde den flitigt under resten av sommaren!

Efter en god frukost och en stunds fundering kommer Karolin i alla fall fram till att hon vill åka ner till vad hon anser vara, Smögens mysigaste café, Café Piren som ligger nere vid båthamnen. Så hon tar cykeln och svischar iväg nedför backarna mot hamnen. Hon gillar verkligen alla mysiga små hus som
ligger tätt, tätt vid de smala gatorna. Det blir plottrigt och fullspäckat på ett mysigt och hemtrevligt sätt. Inte så stelt med en massa stora hus, tomter å trädgårdar. När hon kommer in vid kullerstensgatorna hoppar hon av cykeln och tar en promenad istället. Det är lite ruggigt ute med kalla vindar idag, hennes näsa snorar och rinner och halsen känns lite tjock, typiskt tänker Karolin som är väldigt allergisk mot pollen. Hon närmar sig hamnen och en svag doft av rökt fisk och räkor letar sig in i hennes näsa och luktsinne.

Utanför Café Piren brinner två marschaller inbjudande. Karolin öppnar dörren och klockan plingar till. Värme, ett ljud av skramlande tekoppar, ett sorl av människor som samtalar i djupa diskussioner, en doft av kaffe,
kardemumma och choklad slår emot henne när hon stiger in. Hon går fram till disken och plingar på klockan. Medan hon väntar ser hon sig om på alla människor, det är riktigt mycket folk här idag, men så är det alltid under loven. Barnfamiljer, äldre par, nykära, unga, alla sorter finns där. Det är därför hon gillar Café Piren så mycket, alla kan känna sig välkomna oavsett ålder. Hennes ögon travar från bord till bord och fastnar på ett ledigt hörnbord vid fönstret mot havet. ”Vill ni beställa?”, Hör hon en kvinna bakom disken säga. ”Hej, Ja gärna! Jag skulle vilja ha en kopp te och en kladdkaka tack.” Svarar hon lite hastigt. ”Vill du ha grädde på den?” Frågar kvinnan. ”Ja tack, jag kan ta lite grann.” Kvinnan häller upp te vattnet och lägger upp en bit
kladdkaka på ett sött litet fat med gulddetaljer på. Hon tar fram grädden och ska precis till å klicka på den när Karolins uppmärksamhet fångas av ett ärr på hennes vänstra hand. Aj! Karolin är tvungen att ta tag i sin egen vänstra hand då en obeskrivlig smärta sjuder i hennes hand, på precis samma ställe som kvinnan har ärret. Ljudet runt omkring henne blir dovt och hon känner sig instängd. Instängd i sig själv! Karolin håller sig för handen samtidigt som hon måste försöka hålla sig i disken för att inte falla omkull. Så svartnar det för ögonen, helt okontrollerbart börjar bilder visas i hennes huvud igen. Två kvinnor står i ett kök vid köksbordet. Ett dunkelt rödaktigt ljus kastas över deras ansikten. En av kvinnorna är kvinnan bakom disken, hon

ser rädd ut, rädd och rödgråten. Den andra kvinnan tar tag i hennes hand och drar ner den på bordet, hon försöker kämpa emot men är chanslös. Kvinnan häller en vätska på hennes hand och det börjar ryka kraftigt, ett öronbedövande skrik kommer från kvinnan som får sin hand fasthållen. Hon tystar ner henne och säger ”Du vet att det är för ditt eget bästa, Lilian. I mitt blod, rinner du igenom”.

”Hallå, hur mår du? Mår du bra?” Någon försöker kalla tillbaka henne till verkligheten. Karolin tittar upp och framför henne står hon, Lilian. Hon ser mycket orolig ut och frågar än en gång hur det är fatt. Karolin stirrar på hennes ärr och får inte fram ett ljud, hon tar sin tekopp och fatet med kladdkakan på och går med stapliga steg i väg mot
fönsterbordet i hörnet. Människor runt omkring henne tittar oroligt och frågande. Så gott hon kan försöker hon ignorera deras blickar och fokuserar på bordet. Det känns som det tar en hel evighet att komma fram. Som i en dröm när man försöker springa men inte kommer någonvart. Händerna skakar när hon tar tag i stolen för att dra ut den och sedan sätta sig. Omtumlad och förvirrad sätter hon sig ner och tittar ut över havet. Måsarna seglar sakta över vattnet och dyker ibland ner mot ytan för att försöka snappa upp en fisk. Hon tar en klunk te och känner hur värmen och smakerna fyller hennes skakade kropp. Hon sitter och tittar ned i koppen och rör sakta om med skeden, en gyllengul virvel bildas. Här har hon suttit många gånger och tittat på alla stora

fina båtar och alla människor som går förbi. När hon var mindre brukade hon alltid vara här med pappa Örjan, och det gick inte en gång utan att hon beställde en äppel festis och en blåbärsbulle. Han brukade bara skratta åt henne och säga, ”Ta vad du vill gumman.”. Allting ser så annorlunda ut nu från då, alla möbler känns inte alls lika stora som de gjorde förr och skålen med godis framme vid disken ser bara ut som vilken som helst.

”Är det ledigt här?” Karolin rycker till och tittar upp, en kille som ser ut att vara i hennes ålder, runt 16-17 står leendes vid stolen framför henne. ”Javisst” får hon ur sig. Han drar ut stolen och sätter sig, ställer ifrån sig kaffe koppen på bordet och tittar på henne och sträcker fram handen, ”Hej förresten,
Joakim heter jag”. Hon sträcker fram sin hand och tar tag i hans, en stöt av värme och energi förs över från hans hand till hennes och det hugger till i magen. ”Karolin” svarar hon, och försöker i alla fall att dra på mungiporna lite. Hon känner sig fortfarande omtumlad men försöker anstränga sig att se någorlunda pigg ut. ”Jo jag såg att du satt själv, och det här är min favoritplats annars om inte någon annan sitter här, så jag tänkte att jag kanske kunde få sällskapa med dig.” Säger Joakim. Karolin tittar på honom och nickar. Mörkblå ögon har han, intensiva mörkblå ögon. Hon känner sig fångad och vill inte släppa blicken. De fortsätter att prata om allt möjligt, och de visar sig att han går på en skola ganska nära hennes på Media programmet
tredje året.

Egentligen förstår hon inte alls hur allting hände, men det slutar med att det skiljs åt utanför Café Piren precis innan stängningsdags efter flera timmars pratande, byter telefonnummer och bestämmer att de ska träffas redan imorgon igen. Aldrig har det hänt, att Karolin har kunnat öppna sig så mycket för en helt främmande person som hon aldrig träffat tidigare som hon gjorde idag för Joakim.

Det är med lätta steg hon leder cykeln upp för kullerstensgatan. Hon känner sig fylld av en energi hon inte känt på evigheter! Vem är han egentligen? Varför ville han just sitta vid Karolins bord, och inte vid någon annans? Något speciellt med honom är det verkligen, som kan stråla sådan energi som han gjorde. Men hon berättade ingenting om
hennes hemlighet, den höll hon hårt. Hårt omsluten i hennes händer fick den ligga och vila, trots att den bankade och slog och ville ut. Det vibrerar och piper till i jack fickan, ett sms! Det hugger till i magen och den första känslan som tänds i hennes kropp är hopp. Är det från Joakim? Hon fumlar fram mobilen och trycker på ”öppna”, i sms:t står det ”Släpp taget Karolin, det löser sig. Vi ses imorgon! /J”. Det löser sig? Vad löser sig? Nu förstår hon ingenting. Syns det så tydligt, att hon grubblar och tänker? Kanske ibland alldeles för mycket.

Hemma i sängen tar nattens skuggor över igen. Tar över hennes tankegång och sätter den i sådana lågor att hon knappt klarar av att hålla den i styr. Det bara snurrar och alla frågor hon någonsin haft
vill bara få spruta ur henne. Hennes händer letar sig till nattduksbordet. Hon tar fram det röda blocket och börjar skriva. Skriver allt vad hennes tankar har att erbjuda henne. Hon somnar med våta kinder och blocket i sin famn.

Karolin vaknar, äter frukost, väntar, tar det lugnt, tittar på tv, äter lunch, väntar, går och lägger sig och tittar upp i taket, äter middag, väntar. Väntan är nog bland det svåraste och mest outhärdligaste som finns. Men hon vet att den här gången är det värt det. Så ringer han, äntligen. Klockan är 20.30 och det bestämmer att de ska träffas kl. 21.00 utanför café piren. Hon kan inte låta bli att vara sådär jobbigt sprudlande och fjantigt nervös som man bara är om man ska träffa en kille man tycker om. Men hon tycker
väl inte om Joakim? Det är väl inte möjligt efter att ha träffat en person en gång. Eller? ”Jag går ner till hamnen en sväng, jag ska träffa en kompis!” Ropar hon i dörren till mamma å pappa.

Det är mörkt ute och luften är frisk. Idag tar hon en promenad för ovanlighetens skull, annars brukar hon alltid ta cykeln vart hon än ska ta sig. Hon går förbi fiskhandlarens hus och sneglar in i fönstret. Hon ser bara skuggorna som rör sig fram och tillbaka i köksfönstret men får konstiga vibrationer av att något är fel. Luften blir tung att andas, för en sekund svartnar det för ögonen och hon svajar till. Hon hinner se ett barn sitta instängd i en garderob med en ficklampa i knäet och händerna för öronen, en liten pojke med stora ljusblå ögon och
mellanblont hår. I hans ögon lyser skräck, en tår rinner nedför hans kind och gör djupa spår. Spår som han sent kommer att glömma. Ett gräl pågår i bakgrunden, en kvinna skriker högt och låter väldigt upprörd, men så plötsligt blir det tyst. Karolin slår upp ögonen och tar sig för pannan, söker efter något att stödja sig mot, ett staket. Hon tittar sig omkring för att försäkra sig om att ingen är där. Men nej, hon är helt ensam, bortsett från Hilma Janssons katt som alltid är ute och ränner. Lampan är släckt hos fiskhandlaren nu. Men skriken ekar i hennes huvud och den lilla pojkens skräckfyllda blick återkommer hela vägen fram till godisbutiken precis innan caféet. Hon kan inte låta bli att titta sig om bakom axeln ännu en gång. Hon tittar bort mot
caféet och kan urskilja konturerna av en människa under gatlyktans sken. Hon blir nervös och det börjar rycka i båda armar och ben. Kroppen beter sig konstigt, inte alls som hon vill att den ska göra. Hon harklar sig och rättar till halsduken. Personen där borta rör sig och går emot henne. Jo, det är Joakim. De går mot varandra med osäkra steg, han drar handen genom håret och rufsar till det lite grann. Hon kan inte låta bli att le när hon ser det. ”Hej!” Säger Joakim och skiner upp som en sol. ”Heej!” Svarar Karolin och ställer sig lite smått på tå för att kunna nå upp och ge honom en kram. ”Jag tänkte att vi kunde gå iväg till båtbryggorna och sätta oss, om du vill?” Frågar Joakim. ”Javisst, jätte gärna.” Svarar Karolin med ett leende.

De sitter tysta ett bra tag och bara lyssnar till vågornas skvalpande mot bryggorna. Hon lutar sig mot hans axel och frågar, ”Joakim, vad händer när mörkret tränger undan och ljuset släcks? När vitt blir svart och dagen blir till natt? Vad händer när vi plötsligt inser att vi valt fel väg, att vi är vilse utan hjälp? Vad händer då?” Hon sätter sig rakt upp och tittar frågande på honom. Han svarar, ”Jag vet din hemlighet”. Hon öppnar munnen för att säga något men han tar sitt finger och snuddar vid hennes läppar och säger, ”Säg ingenting”, och böjer sig fram emot henne. Hon känner hans varma andetag sprida lugn över hennes ansikte. Hon andas in honom, försöker fånga hans blick, men de är den som fångar henne, igen. De där ögonen har så mycket att säga, så mycket
att berätta, de är fyllda av liv och energi. Så möts deras läppar i en varm kyss. Han ser på henne och för handen över hennes kind. Sakta låter han sitt finger följa konturerna runt hennes läppar. Hon sluter sina ögon och lutar sig mot hans famn och frågar, ”Hur kan du veta?”. Joakim svarar, ”Därför att jag såg den. Såg din innersta hemlighet, det du försöker dölja mest av allt.” Nu förstår hon ingenting, ser han igenom henne? Ser han hennes hemligheter som hon ser andras? För en stund förlorar hon sig själv i tankarna och frågorna. Men så säger hon, ”Varför ser inte jag din?”. Hans blick ändras från att vara fylld av liv till att vara alldeles tom. Han tittar bort och uppåt stjärnorna på himlen. Så svarar han lätt darrig på rösten, ”För det är inte min innersta hemlighet”. Hon ser på honom. Ser hur en tår bildas i hans öga, ser hela processen från att den kläcks i hans öga till att den ramlar ner på hans hand och bildar en liten saltsjö på hans skin. Det är inte läge att fråga mer nu, det vet hon mycket väl. Men hon kan inte släppa tanken, varför ser hon bara in i vissa människor och inte i andra? Men hon gör som han, tittar upp mot himlen. Så helt plötsligt ser hon ett stjärnfall, ett stort lysande vackert stjärnfall. ”Pollenchock och stjärnfall”, viskar hon för sig själv.

Klockan 02.23 står de utanför hennes dörr. De säger god natt och hon får en kyss på pannan. Han går iväg på grusgången, stannar och vänder sig om och ler mot henne. Hon ler tillbaka och blir alldeles varm ända
ut i fingerspetsarna.

Nere på sitt rum tar hon fram sitt röda block igen och skriver. Fyller bladen med känslor och liv. Lycka.


\"Kan inte motstå dig,
Kan inte motstå dina ögon som vill fånga mig i ditt undermedvetna
Möta,
Jag vill möta dem igen
Känna mina läppar fyllas av dina
Känna fukten på min tungspets
Flyga
Ruset genom min kropp som skriker av längtan
Längtan efter dig
Vill ha
Vill äta, sluka
Dig
Här, nu, föralltid
Kyssar av längtan, längtan att komma innanför skalet
Gå på upptäcksfärd i dig, inom dig
Ömma, mjuka
Pressa min kropp emot din
Känna hjärtat dunka, banka, slå!
I takt med kärleken, kärleken som kan uttryckas som kemi och sprakande små duttar
Andetag
Tunga, hesa
Det är nu, det är förevigt
Äkta.\"

Innan hon somnar slår hon på stereon och bläddrar fram till track 11-teardrop, och viskar för sig själv, ”Helt perfekt”.