Postludium

”Ska vi verkligen leva tillsammans,” så sa hon när hon stod framför spisen i köket. Skräcken stack mig, stack mig som en ilskens tandläkarborr. Det ilade och smärtade. Det blev, och det som blev var smärta. Mörkblå, lila smärta, en smärta som dränkte allt tänkande.

”Nej, det ska vi nog inte,” svarade jag utan att veta vad jag sa. Jag hörde att jag sa det. Men, det var inte jag. Det var en reflex. Jag ska lämna dig, så blir inte jag lämnad ensam. Det var en reflex. Lämna mig inte, var de sanna orden.

Det förstod jag inte förrän senare. Jag gled in i en mörk depression. Långsamt värkte de sanna orden fram. Först i mig själv, senare uttalade, uttalade, skamligt uttalade med tårar. Desperationen blev uttalad. Lämna mig inte – då var det för sent. Uppenbarligen för sent. Hon ville leva ett eget liv. Ett liv utan besvikelser, ett liv som gick att förutse, ett liv utan beroende.

Jag gick ner i vikt, skilsmässa är ett bra bantningsmedel! Livet gestaltade sig i ett ständigt förnekande. Detta var inte mitt fel, hur kan hon vara så självisk mot mig som bara har jobbat för att familjen skulle ha råd att leva. Jag har tagit ut mig fullständigt, kommit hem helt slut fysiskt och psykiskt, bara orkat sova och så tillbaka till jobbet. Ett evigt jobbande för att få det att gå runt.

Jag hade inte sett vad som höll på att hända, det var inte mitt fel. Varför pratade hon inte med mig? Varför var inte arton år värda något helt plötsligt? Inte värt att fortsätta, inte värt ens att försöka reda ut? Så jag slitit för att det skulle gå!

Jag var sårad, försmådd och olycklig. Det går inte att sova, grubblar nätter igen.

Jag älskar dig – för evigt!