\"Nej, världen var väl inte byggd för oss?\" säger hon och fingrar vant på ringen i örat. \"Tänk om man kunde få lära sig sånt på biologin\"
Sluter ögonlocken en miljondels sekund. Psykadeliska mönster sprakar på näthinnan. Hon har väl rätt, varför får man inte lära sig tidigt varför man inte passar in? Gräset sprakar ikapp.
Hennes namn i mitt huvud über alles.
Visst får man lust att fråga om allt, allt som man inte får fråga om. Varför pratar du aldrig om din pappa? Vem har varit så dålig att den inte ens är värd att nämnas? Frågorna biter fast i magen, som ett monster från Alien-filmerna. Sträcker sig ut, långsamt, sätter skräck och panik i rörelse, biter till, dansar ut från magen och spottar blod i åskådarnas ansikten.
Vinden sliter tag i hennes hår, sätter liv i de stickiga hårstråna, som varit vid min hals någon gång. Helt som väckt ur koma lutar hon sig fram, snuddar vid min hand. Och frågar.
\"Vad är det värsta du varit med om i hela ditt liv?\"
Alienmonster i magen igen.
Svaga minnen tynar fram. En pistol, laddad och osäkrad. Ett genomskärande skott som kapar vad som helst på mitten och skramlande kulor. Den fuktiga hårda asfalten och reporna i någons själ. Fast allt var bara en dröm, precis som allt annat.
Hennes gnistrande ögon i solen och det där smygléendet lite i ena mungipan. Som när man ser den man är kär i eller när man hittar ett kort från när man var liten och rosig om kinderna. Jag förstod att vädret inom henne var smattrande regn som sprack upp mot de täta väggarna, som bara ville komma närmare.
Jag ville också komma närmare.
Ovädersmolnen var aldrig osynliga under den klara skyn, hennes ögon hade varit svarta och täta om det inte varit för mig, det förklarade hon redan när hon först mötte mig. Och skulle inte låta något röra mig, inte ens de ilskna regnskurarna som liknade pisksnärtar mot hennes handleder.
Går det att inte vilja ta hand om henne, att inte älska henne?
\"I det här livet?\" frågar jag tyst, kommer på att det hela låter korkat. Men hon, hon skulle aldrig kunna hånskratta åt mig. Nickar bara, och jag fortsätter prata.
\"Det har aldrig varit särskilt hemskt i mitt liv\", förvånad blick, \"Nej, alltså, det var ju du som gav mig ett nytt liv egentligen. Och det bara varit bra hittils.\" Och hon, i stillestånd i hjärnan eller hjärtat eller bara ögonen som slutat röra sig.
Hon rycker nervöst bort några röda hårstrån från huvudet och säger något om att hon aldrig varit skicklig på att ta bra kritik, fast egentligen lyssnar jag inte riktigt. Ser bara på munnen som öppnas och stängs, uppfattar något enstaka ord, som om hon pratade ett språk jag bara nästan förstod. Ögonen säger något om nagellack, biljardbord, värmeljus, fjärrkontroller eller kanske till och med något om paprikor.
-Eller något om kärlek.