Jag behöver inte titta, jag vet att du sitter där, tre meter ifrån, vid barnvagnssätena, och jag kan inte dra min blick dit, vad skulle du säga? skulle du förstå? vänder sakta på mig tvingar blicken uppåt uppåt, samtalet dom för vid sätena bredvid mig, min kompis och hon bitchen är så uttråkande att jag inte klarar av mer, jag tittar på dig, din näsa som är så söt bara för att den inte är helt perfekt, egentligen ska man hata dig, för du är underlig, du försöker vara det, du försöker vara något du inte är, och så ler du och hela löftet om att inte titta på dig faller ihop liksom ett kort hus, bit för bit. Du tittar på mig, du tittar rakt in i mina ögon och jag spricker, Nej Jinnie, le inte tillbaka, jo, nej, och så ler jag, och du ler ännu mer, och jag ler ännu mer och  nu står jag inte ut längre för pinsamheten för att du kanske kan läsa tankar kommer och jag slår ner blicken. Och den lilla korta stund av kärlek är borta liksom en en tändsticka som brinner neråt och för att inte bränna sig måste man blåsa ut det i tid. Men jag brände mig redan, och jag tror jag vet vad dom menar

det är det här som kallas olycklig kärlek va?