Det händer att jag återkommer till dig, nätter då dvd:n får svalna och jag har bestämt mig för att hemma är vad som är bäst för mig nu.
Det är då du ringer och drillar om vänner och vänners vänner, om träffar och fester och busshållplatser och kramar och hur du häver dig på tå för att få hudkontakt med männen du mått upp med blicken ända sedan fördrinken.
Det är då du vill höra hur det är med mig, mitt jobb, min stora tv-soffa och mitt jobb, jobbarkompisar, nya kompisar, nya parmiddagar med singelkillen som pittoreskt inslag vid bordet där prestigelös pesto hindrar det gråstenstråkiga småpratet inpå småtimmarna med en värdinna som glider ur sina värdinneskor och vill höra förtroenden, prata engagerat med nattmatta rösten.
Det är då jag får höra hur du vill vara 15 igen och åka till ändhållplatsen och ta en sväng igen för att se om någonting händer och vad som är värt besväret eller ej och handbollstränarmuskulösa killar och fulvin i Kickspåse och raketspy i snö utanför festen eller sparka fucking-marschallerna i drivan så stearinblodet stänker över landskapet.
Det är då du vill vara 15 och klottra engelskaboken full av Sex Pistols-citat och klottriga fuckfingrar med blyerts på glatt papper.
Det är då du vill parkera dig framför CSI Las Vegas eller Top Model och äta rostbiff direkt ur gladpacken.
Det är när du ringer som du är full, kär, lycklig, ska flytta utomlands eller till nästa kommun i alla fall för den här gången (den här mannen, denne Disneytecknade mantelsvepande gestalt med gård och hund som inte labradorhårar ner dina svarta sammetslacks) och lovar att vi ska ses, att du tänker och att du känner så mycket.
Att du återkommer till vår relation när du själv tycker att du mår bra av det. Att du gör natt till dag med din telefon för att nå ut till mig.
Det är då jag återkommer till dig och säger nog är nog, mamma.