När natten är slagen och sju klockor ringa
jag tar mina skulder och tömmer mitt glas
En bön för att dagen förtröstan må bringa
och bördan befrias från nedgång och ras

Min kapsäck jag fylla med ungdomens händer
då livet var nätt som en skogsfågels dun
och dagen var full utav upptåg och fränder
som dansa längs bricksten vid släkthemmets tun

Men natten är slagen och sju klockor klämtat
min skuld äro gammal och glaset är tömt
När solen gått ner må då döden mig hämtat
min barndom i flaskan jag åter har glömt