Trots den gnutta förnuft som
säger ifrån ditt kall.
Går du långsamt mot en mardröm
och fall.

Du av ondska, ditt ansikte elaka
hånflin genomlider.
Inget samvetskval av ditt leverne
du sprider.

Ta du din fana, visst...
flagga den i topp.
Men till gränsen; människa,
når du aldrig opp.

Lägg dig sedan ned,
så du av mörker omfamnas.
Livet är till för de goda,
som över andra sig förbarmas.

Litet sunt förnuft,
har du väl ändå kvar?
Men tydligen inte en gnutta kärlek
du till övers har.

Trots min erfarenhet,
min önskan och tro.
Att i varje individ, även smuts som du,
små bitar av samvete bo.

Inser även jag, inget i dig
längre finns att bevara.
Låt mig slippa säga; att du är vad du är
och förblev vad jag ej kan förklara.

Jag vet din lilla skit, jag spottar härmed på dig med flera...
Över detta behöver du inte fundera något mera.
För din undergång, behöver jag aldrig organisera.
Åt dig kommer jag aldrig marschera!