Mamma
Du vet hur mycket jag har just nu. Du anar nog hur många tankar som cirkulerar i mitt huvud dygnet runt. Jag har svårt för att släppa allt och vara mig själv. Jag tar lätt åt mig, förstår inte längre skillnad på humor och allvar.
Numera är allt allvar.
Jag letar hela tiden efter tillfällen då jag för en stund får släppa allt och bara vara. Dessa tillfällen är sällsynta och svåra att finna.
Men plötsligt så en helg träffade jag några från Eskilstuna.
Jag kände lyckan och glädjen med en gång. Inte ens det faktum att jag såg pappa på liseberg fick mig att fastna i tankarnas träsk.
Jag var oberörd.
Inget kunde stoppa mig och under hela helgen var jag uppe i något slags trans.
Vet du mamma? Jag var verkligt lycklig på riktig.
Sedan, skulle de åka hem.
Det var inte förrän deras buss hade passerat krönet som jag förstod att nu skulle jag inte se dem mer på ett tag.
För träffas det ska vi.
Den helgen var lycka, alla sorger försvann och jag levde livet. Aldrig att man behövde tänka på vad man sade eller hur man såg ut, med riktiga vänner gäller inte sådant.
Och detta är verkligen riktig vänskap.

Allt handlar om tillit. Det kommer inte hända något dumt om jag åker dit så länge du litar på mig. Förresten så tror du väl inte ens själv att jag skulle hitta på något dumt.
Det är inte jag.
Jag har lärt mig hur mycket skit man kan få genom att inte göra någonting alls, så göra något dumt, det hoppar jag nog över.
För övrigt kan det inte hända något däruppe.
Föräldrarna håller koll och jag kommer ha så kul att jag inte ens kommer kunna tanken att göra något illa och farligt.
Jag är inte ens en tjej som håller på med sådant. Egentligen är jag världens mest önskade barn, om du nu ändå bara kunde se det. Du behöver nog höra övriga föräldrars berättelser om deras barn, så att du förstår hur underbar jag egentligen är.
Ibland känns det som om du inte vill se. Jag känner mig värdelös på alla sätt, du lyssnar för mycket på vad andra säger.
Det jag säger är alltid ljug och sanningen står motparten förr. Dock är det inte så!
Jag gör inte ofta fel, inga stora fel. Jag är ofta värdelös och kan lätt önskas bort.
Men vore ändå inte det för enkelt?
Att säga nej hela tiden är inte lösningen. Man måste se större.
Om du inte tänker över detta med Eskilstuna ordentligt så förstår jag inte varför jag lever.
Hur ska jag kunna bevisa något om jag aldrig får chansen?
Du får hata mig i all evighet och skicka iväg mig om det händer något däruppe, dock kommer det inte göra det.
Jag kommer sköta mig som den ängel jag faktiskt är, en ängel utan vingar – har du aldrig sett mig på det sättet?

Mamma, jag älskar dig och behöver detta.