Det är inte längre vi två. Numera är det bara jag, helt ensam. Min andra hälft kommer aldrig, verkligen aldrig komma tillbaka. Men jag vill inte tänka så, jag vill verkligen att imorgon ska det vara vi igen. Det värsta är nog trots allt det hemska sätt som det tog slut på. Varför valde han henne, varför inte mig? Gång på gång kommer minnena ifatt. Dag efter dag tvingas jag att berätta historien om vad som hände. Jag gör allt för hennes skull, för jag vet innerst inne att det var mitt fel.

Det var jag som började prata med honom. Det var jag som skulle träffa honom, ville bara ha henne med. Det var mig han skulle ta, mig som han skulle dödat.
Nu sa polisen stopp, hon menade att det inte alls var mitt fel. Jag nickade förstående fastän jag visste att hon hade fel. Hon bad mig vänligt att berätta om hela historien, ännu en gång.
Jag hade inget val, jag gjorde det för henne.

”Det var på chatten, jag hade tråkigt och satte mig vid datorn lite innan maten. Vi började prata om livet. Först om ytliga saker som egentligen saknade betydelse. Sedan gick vi djupare.
Mamma ropade att maten var klar, och jag gav honom min msn.
Den här pojken verkade riktigt intressant. Det gick några dagar innan vi pratade nästa gång. Som visningsbild hade han en ung, söt kille. Han sa att bilden var på honom och jag trodde på det. Varför skulle han ljuga om något sådant? Vi pratade nästan varje dag och jag kände att vi kunde anförtro oss åt varandra. Jag öppnade mig för honom och det var skönt. Alla problem var plötsligt puts väck.
Vet du? Han sa att jag var söt. Har aldrig fått höra det av någon annan tidigare. Eller jo, kanske av kompisar av samma kön men aldrig på det sättet, hans ord kunde hålla mig leende i flera dagar.

Vi skulle ses på en onsdag. Jag tog med mig henne för att det inte skulle bli så pinsamt. Det kändes bra och jag ville verkligen träffa honom.
Vi stod där på trottoarkanten och väntade otåligt när plötsligt två äldre män kom fram för att prata.
Sedan minns jag ingenting, har endast en svart suddig lucka utan innehåll.
Jag vaknade upp i en lägenhet utan henne, jag vet inte hur jag kom dit.
Jag greps av panik och gick ut på balkongen, därifrån hoppade jag.

Läkarna sa att jag hade tur som överlevde, men jag brydde mig inte. Ville endast veta var hon var. Men ingen visste, hon anmäldes försvunnen och de letade efter henne med hundar. Det tog tre dagar innan de fann något. Det var i skogen och vad de hade gjort med henne var totalt ofattbart. Hon hade nog aldrig gått att identifiera om det inte vore för hennes tatuering på svanken. Jag var den enda som visste om att hon hade en sådan, så det var också jag som var tvungen att identifiera henne. Jag fick endast se ryggen men det räckte. Flickan som låg där på obduktionsbordet var inte längre en människa. Hon var massakrerad, torterad, helt enkelt förstörd.

Jag drömmer fortfarande om att de kommer tillbaka för att ta hand om mig. Jag vittnade mot dem i rättegången, de båda två fick fängelse och fälldes för mord på henne.
För våldtäkt på mig.