Den lilla flickan var inne på bibliotekets barnavdelning. Lokalen var anpassade för dem som var små. Alla möblerna var extra låga och alla böckerna var extra snälla. Personalen var specialtränad och alla barnen var speciellt tillsagda att de inte fick gå in på vuxenavdelningen utan målsmans sällskap.
Den lilla flickan hade plockat ut fem böcker som hon skulle låna. Böckerna hade färglada omslag
och handlade om badstränder och kaniner. Böckerna handlade inte om blonderade kvinnor som förrådde det manliga huvudpersonen i sista kapitlet utan att ha någon begriplig anledning alls. Det var det som skilde vuxenavdelningen från barnavdelning. På vuxenavdelningen handlade böckerna om svåra och abstrakta saker, som död, pengar och allmänna övergrepp, medan på barnavdelning så handlade böckerna om enkla och konkreta saker som om små håriga djur som arbetar som tandläkare. Även målet för båda avdelningarna var att förmedla en insikt i vardagen så var det inte samma insikt och knappast ens samma vardag som det handlade om. Och på vuxenavdelningen så fick de så mycket choklad som de ville ha. Det var den lilla flickan absolut övertygad om. Varför skulle det annars inte få vara några barn där.
Den lilla flickan hade lagt sina böcker i en prydlig hög på ett av de låga borden. Hon stod så att hon kunde se ingången till biblioteket. Den lilla flickans mamman var sen. Mamman hade tillbringat eftermiddagen hos tandläkaren, som visserligen var ett hårigt djur men av en sort som det knappast stod om i den lilla flickans böcker. Från platsen där den lilla flickan stod så kunde också se in i den utställningslokal som tillhörde biblioteket. Genom dörröppningen skymtade det några tavlor. Trotts att den lilla flickan visste att det var förbjudet, till och med mycket förbjudet, så lämnade hon barnavdelningen och gick mot tavlorna. När hon tog steget över tröskeln och gick in på vuxenavdelningen så gick den specialtränade bibliotekarien fram och plockade upp högen med böcker som den lilla flickan hade lämnat efter sig. När bibliotekarier hade ställt undan böckerna på en hylla så plockade hon fram en flaska med desinfektionsmedel och en mjuk trasa ur ett skåp. Bibliotekarien sprayade det låga bordet som böckerna hade varit placerade på med desinfektionsmedlet och torkade av det med den mjuka trasan. När bibliotekarien var färdig med bordet så gjorde hon samma sak med den plats på golvet där den lilla flickan hade stått. När bibliotekarien var färdig så var alla spår som kund visa på att den lilla flickan hade varit på barnboksavdelningen utplånade.
Inne i utställningslokalen så gick den lilla flickan runt och tittade på tavlorna. Alla tavlorna var vita. Trotts att den lilla flickan försökte hålla sig i närheten av ingången så att hon skulle kunna se när hennes mamma kom för att hämta henne så var skärmarna som tavlorna hängde på uppbyggda som en labyrint som ledde den lilla flickan längre och längre in i utställningslokalen. Mitt i labyrinten av skärmar så väntade en bild av en banan på den lilla flickan. Det var inte vilken banan som helst på den bilden och absolut inte en som skulle få förekomma på barnavdelningen. Det var en banan som hade blivit på körd och blödde. Två krockade bilar stod vid vägkanten. Den blodiga bananen låg på en bår som två mygglikande varelser lyfte in i en ambulans. De myggliknande varelserna hade på sig vita sjukhuskläder och mössor med ett rött kors på. Deras ögonen var mång faceterade så att de kunde se allt och de hade långa sugsnablar som nästan släpade i marken. Men de hemskaste var att när den lilla flickan tittade in i ambulansens så kunde hon se att hennes mamma låg utsträckt på en brits i den. Två av de myggliknande varelser hade stuckit sin sugsnablar i henne och höll på att tömma henne. Den lilla flickan blundade och skrek av skräck
När den lilla flickan slog upp sina ögon så upptäckte hon att hon var i ett annat rum. Rummet var ett förråd men det var något fel på det. Det var större än det var. I rummet fanns en diskbänk som inte såg ut och höra dit. Diskbänken var välputsad och blänkte. På diskbänken stod en tallrik med fil. Två av bibliotekarierna fanns också i rummet. De var helt klädda i vitt och log mot den
lilla flickan. Den lilla flickan blev orolig. Hon skulle aldrig ha gått från barnavdelningen hennes mamma skulle aldrig hitta henne i det här rummet. Den lilla flickan ropade på sin mamma. Den ena bibliotekarien tog den lilla flickan i handen, tittade henne stadigt in i ögonen och sa:
”Din mamma kan inte komma,” Hon är död.
Den lilla flickan ropade efter sin mamma igen.
”Hur gammal är du?” frågade bibliotekarien.
”Jag är fem år,” sa den lilla flickan, ”och jag vill att mamma skall komma.”
”Nej, du är 85 år och din mamma lever inte längre. Ingen som är 85 år har en mamma som lever. Titta här”
Bibliotekarien höll upp en spegel framför henne. Den lilla flickan såg ett ansikte i spegeln. Det var hennes eget ansikte men det var äldre och rynkigare och hon kom ihåg, hon var inte någon liten flicka längre. Hon var en gammal kvinna. Rummet som hon satt i var inte något förråd utan köket på det äldreboende som hon bodde på och bibliotekarierna var inte bibliotekarier alls utan några som var där för att hjälpa till. Den gamla kvinnan hade slumrat till efter maten och drömt. Hon kunde inte riktigt komma ihåg vad hon hade drömt om. Men det var någonting om en tavla. Men hon kunde inte komma ihåg vad den föreställde.
Det vårdbiträde som var närmast diskbänken hade plockat fram en skärbräda och en vass kniv. Hon öppnade kylskåpsdörren och plockade åt sig en banan. Det andra vårdbiträdet släppte den äldre kvinnans hand och reste sig.
”Vad gör du? Är du inte klok? Nu får vi aldrig lugn på henne.”
”Vadå? Det är bara en banan som jag skall ha till filen.”
Den äldre kvinnan fick syn på bananen och hon när hon såg den så kom hon ihåg vad tavlan föreställde. Blodet som rann ur den påkörda bananen sönderslitna skal. När vårdbiträdet började skala bananen så skrek den äldre kvinnan obehärskat som om hon hade varit 5 år, och inte åttiofem år, och bara ville ha sin mamma. Den äldre kvinnans ansikte var rött och hopskrynklat. Genom tårarna såg den äldre kvinna hur ett av vårdbiträdena hade gått fram till ett skåp och höll på att låsa upp det. Ut ur skåpet plockade hon fram en injektionsspruta och en glasflaska med ett gummimembram på. Det andra vårdbiträtdet hade tappat bananen som hon höll i och stod bara och glodde på den hysteriskt skrikande äldre kvinnan. Den äldre kvinnan skrek för hon visste att det fanns sugsnablar som var vassa som injektionsnålar och att de skulle hålla fast hennes armar så arr hon inte skulle kunna röra på dem och att det skulle svida när sugsnabeln stacks in i henne och att allt skulle vara för det bästa trotts att hon skulle aldrig få träffa sin mamma igen och det bara därför hon inte hade stannat på barnavdelningen och nu istället bodde på en avdelning för vuxna.