försöker
viska till varje
människa
att andetagen
inte finns
att
fjädrarna
som omringar
scenen
ha sänkt oss
till botten av oss själva
men orden
som förut
smakat så bra
i min mun
är nu
bara en fläck
av ingenting

hundratals
ansikten
tömde sorgen
i mitt
och grät
precis som om
smärtan
föreställde
något vackert

min kropp somnade
ögonblicket
min röst
föll till marken
som glasskärvor
och
skar upp
mitt hjärta

och där låg jag
med snövits
sköra hud
i mitt ansikte
och vinkade farväl
till framtiden
som låg tätt intill
mina drömmar
i papperskorgen
just brevid
min själ