I den tidiga adventsskymningen lyses det sparsamt möblerade rummet upp av gatlycktorna och månen utanför.

De groteska ådrorna i Faderns svettiga tinningar pulserar hårt och snabbt, illviljan glänser skräckinjagande i hans rödsprängda ögon. Pojken håller andan, den vodkastinkande andedräkten som frustar bara några centimeter ifrån får honom att vilja kasta upp. Silverstiletten trycker hårt mot den mjuka barnakinden, huden hotar brista, pojken känner sin egen varma urin sippra längst insidan av låren, ber innerligt att Fadern inte ska lägga märke till det. För sent... mannen stelnar till när han ser den mörka fläcken växa på framsidan av sin snart tioårige sons byxor. Med ett vrål snittar han barnets bleka skinn. Pojken flämtar till, hinner förvånas över att det inte gör mer ont, försöker tyst hålla tillbaka sitt lättflytande blod med händerna och samtidigt förutspå Faderns nästa slag, för att kunna avvärja det så bra som möjligt. Fylleblicken flackar plötsligt, den stora karln svajar till och ragglar ostadigt muttrande fram till sängen, dåsar ihop på de solkiga lakanen. Pojken spiller ingen tid, skyndar fram till sin mor som ligger hopkrupen på golvet, en otäck blånad vanställer vänstra sidan av hennes sorgsna ansikte. 

En blodig silverstilett på den slitna mattan invid fönstret glittrar i skenet av ledstjärnan.