Rododendron i den klara solen, mosas av den tunga kängan, huggs ner för att inte skymma sikten, dess största styrka, skönheten, är inte värt ett jota. De raka rabatterna med blommor i regnbågens alla färger utmed de röda husens väggar, grävs upp och i fylls igen men då med en dödlig hämlighet av plast och sprängmedel. Alla de saker som tagit familjerna som bor i husen tio år att införskaffa och samla, slängs undan, förstörs eller används till barrikader. Ikeasoffan Brutus, det finna bordet målat i vitt, widescreen-TVn betänks men avfärdas sen som totalt värdelös för den ger ju inget vidare skydd. Saker som fick dem som bodde i huset innan de var tvungna att fly, att stolt känna att de minsann börjar komma upp sig och är lite, bara lite bättre än grannarna hånas av soldaterna innan allt slängs ut ur huset för att skaffa bättre plats.
Längs gatorna på Billingesluttningen marscherar kompanierna fram och deras dova men synkrona tramp klingar illa i villaområdet, skakar om i husen och trampar upp trädgårdarna. Än har inte några projektiller större än kulor från handeldvapen sårat husen, de har fortfarande hopp om att kriget inte skall utkämpas där de står utan dra vidare och sarga och kollapsa andra hus, men det kommer inte ske. För mycket pekar på att staden är viktig, järnväg till både Stockholm och Göteborg, ett kärnsjukhus som kan användas som slutstation för de sårade och en ekonomisk viktig bilfabrik. Det lokala pansarregementets lokaler kan inhysa några tusen man.
För mycket tyder på att invasionsarmén inte kommer lämna staden sårad men fortfarande vid liv utan istället krama livet ur den och sen omforma den till något eget och använda den i eget syfte. Det blir en perfekt bas för framtida operationer eftersom läget är nästintill så perfekt som något kan vara som man inte kan påverka tänkte Jan.
Jans första barndomsminne var en sorglig historia som påverkat honom fram till dagens Jan, som har föga med den han var då. Hans bror, tre år äldre, och Jan är i lösgodisbutiken för att köpa lördagens ranson med lördagsgodis.
Jan vet precis vad han vill ha och har redan plockat ihop en påse i huvudet och väntar egentligen bara på att få genomföra projektet, när hans bror i ett infall säger att Jan inte ska ta något godis då deras mamma inte skickade med Jans bror (han är äldst och därför ska han vara mest ansvarsfull) några pengar till Jan. Detta är förståss en lögn för att brodern skall kunna köpa dubbelt så mycket godis på broderns bekostnad men när han säger det blir det sanning för Jan, mamman är alltid så hård mot honom och han förstår nu att hon inte längre tycker om honom (med en fyraårings logik går ekvationen ihop!). Jan, totalt förkrossad finner sig i sitt öde precis som Josef när han ligger i brunnen nerkastad av sina bröder, och sen blir såld till en karavan på väg till Egypten. Men istället för att växa upp och bli en rättfärdig och bra ledare som Josef blev Jan visserligen en ledare men inte en rättfärdig och bra utan hård och pennalistisk.
Den hårda och okänsliga Jan som nu finns skapades självklart inte under denna enda händelse utan alla faktorer som påverkar en människa finns där, problemet att lära sig läsa och skriva, ångesten och vanmakten över detta som togs ut över de andra barnen i form av välriktade slag och kommentarer. Han lärde sig tidigt att det är lättare att vara elak och kuva sina kamrater än att ha dem som verkliga vänner, detta är sen något han har närt och utveklat till vuxen ålder då det inte längre är något han gör, det ÄR Jan. Sen har det bara fortsatt, i militären uppskattas vilja av alla de slag, både den att kuva och den att leda, skillnaden är ibland hårfin.
Och en dag för två veckor sen fick han befälet över oprationen sen dess har han knappt sovigt eller vilat för mer än några timmar i rad, men framgången driver honom framför sig, piskar honom till ilska och fokuserar hans begär att kontrollera till det yttersta. Det visas ingen hänsyn någonstans, hans regemente är honom totalt i händerna och han formar det som han vill, precis som regementet omformar staden.

När det första riktiga motståndet, som inte är kvarlämnade soldater som gör sitt bästa för att hålla sig undan och befästa sina ställningar (offrade för den större segern), kommer blir det som en chock för de invaderade soldaterna. Inga underrättelser har kommit om att de skulle finnas motstånd av den här kvantiteten. De finner sig i den nya situationen, eller rättare sagt gör officerarna det och börjar omdirigera och omplanera trupperna. Beskeden gruppcheferna får är att fienden har omgrupperat och försöker att återta staden. Detta gör ingen större skillnad för de vanliga meniga eftersom de har sin rutin och den bryts inte särskilt varken av mer eller mindre fiender, det ända är att de nu kanske kommer att få se lite aktion, på gott och ont. För det flesta blir det på ont, tillexempel för 5:e kompaniets sjukvårdspluton som tack vare dålig kommunikation hamnar mellan ett totalt utskjutet kompani och den egentliga ”fronten”. Som sjukvårdare och representant för röda korset skall man åtnjuta ett visst skydd eftersom man inte har några krigande funktioner, man är ute på fälten för att rädda alla skadade, fiende som vän, skadan avgör vem som först skall få hjälp. I teorin. I praktiken skjuts det ungefär lika mycket på röda korset folket som på alla andra, kanske är det dock lättare att träffa de kamouflagefärgade pansarambulanserna med de stora röda korsen som klart skiljer sig från den omliggande terrängen. Skog som stadsmiljö. Hur som helst är det något som man vet och tar hänsyn till och en oskyddad sjukvårdsgrupp är en gåva till fienden som man inte har råd med och därför finns det alltid närskydd i form av soldater och pansarfordon, i alla fall nästan alltid. Denna gången var ett undantag som tidigare nämnt kom sig av att kommunikationen varit kraftigt störd och enbart i mellan åt fungerade den dagen. Viktor Lima Röd, eller Sergeant Quist hade fått rapport på ett stort skadeutfall i Romeo Foxtrot 3:e kompaniets pansarskytte plutoner när de skulle säkra järnvägen. Eftersom antalet skadade soldater inte uppgavs skickades alla tre sjukvårdsgrupperna ut eftersom de ändå inte hade någon uppgift för stunden, de skulle åka i kolon och möta pansartrossen som skulle agera närskydd vid en gatukorsning. Därifrån skulle de sen ta sig snabbast möjliga fram till de skadade pansarskyttesoldaterna. Det ända problemet var att närskyddet inte dök upp, de satt och tryckte under beskjutning från det fientliga artilleriet som just börjat skjuta in sig på staden och fienderna i den. Detta gjorde att en storförvirring spreds bland de tre sjuktransporterna, den sista ordern de hörde var att de skulle framrycka, sen bröts kommunikationen på alla nät. Eftersom de inte viste vad som hände och inte hade någon vana av den här typen av händelser (vem kan?) gjorde de som de senast blev tillsagda att göra framrycka, höjde den smutsigt vita flaggan med det röda korset och hoppades på det bästa.
De kände terrängen sen veckor tillbaka och körde den snabbaste vägen fram till UPK (utgångspunkt på kartan) 14, den position där skadeutfallet hade rapporterats.
Tragiskt nog för de i sjukvårdsvagnarna fanns det ingen kvar att rädda då hela UPK 14 hade blivigt ommöblerat av en fientlig pansarpluton, där hus hade stått stod nu rykande högar av sten, träd var spridda över flera hundra meters omkrets precis som de soldater och deras stridsfordon. Det såg ut som en titanisk bäbis hade rumsterat runt allt, krossat och byggt monument av sina leksaker till sin egen makt.
Sjukvårdplutonen anade onåd när de började se splittret efter bombardemanget, sen hann de inte bekymra sig mer om någonting, annat än att försöka väja för den eld som splittrade den första av de tre vagnarna. De två andra väjde åt var sitt håll och försökte samordna någon form av tillbakaryckning. Radion var fortfarande ur funktion och allt var helt plötsligt väldigt förvirrat, när de skulle vända sina vagnar för att fly från den inkommande elden fastnade den första i ett dike som den var tvungen att korsa för att komma runt. I panik skriker vangschefen till föraren att backa och han gör verkligen sitt bästa, men eftersom de har en vagn bakom sig blir allt bara ett stort möte mellan krafter som vill fram eller tillbaka, bort, bort från den brinnande döden som är dem hack i häl. Nästa skott från fienden tar illa i sidan på den bakre vagnen som även den desperat försökte backa när den andra plötsligt bestämde sig för att backa, men utan den plötsliga omdirigeringen så hade pilen tagit rakt i skrovet på vagnen och förintat den i en millisekund, nu tog den istället i ett av hjulen. Den främre vagnen kommer loss och kör plattan i mattan för att undkomma, den kommer cirka fyrti meter innan även den förvandlas till hundra kvadratmeter splitter av metall och mänsklig vävnad. Ur den skadade vagnen kryper de som överlevt ut för att komma undan beskjutningen, blodiga, omskakade utan hörsel och i ett mentalt tillstånd mer likt ett djurs än en människas. Vagnschefen som var uppluckad när det skedde och därför klarade sig lite bättre från trycket ropar förvirrat till föraren att utrymma fordonet, menige Anderson hade gärna följt ordern om han hade varit i stånd att höra vad Lundberg sa. Det var han dock inte, med båda trumhinnorna spräckta och nästan blind av tryckvågen kunde han bara stöna. Lundberg var i förvirringen mest fokuserad på att få ut sig själv ur fordonet och fipplade med dörren, lyckades öppna den och ramlade ur.
Där märkte han att en av sjukvårdarna låg tio meter från vagnen huvudet låg mot marken i en obehagligt böjd vinkel. Det rann blod från hans hals, eller kanske var det från munnen, Lundberg han inte fundera eller titta efter förens det började att skjutas mot honom eller hans före detta vagn, instinktivt tog han skydd i en håla som fanns i marken, blev förvånad över den smärta det förorsakade honom att dunka bröstkorgen i marken. Känslan var som när man blir kickad i karaten fast värre och djupare, det högg som knivar i hela bröstet och andetaget han tagit sekunden innan drogs ut med våld, vafan är det som händer! tänkte Lundberg.
Krälandes med sammanbitna tänder och yr av att inte få tillräckligt med luft tog han sig bort till diket som hade förorsakat stoppet som hade räddat hans vagn och honom från en säker död och ålade ner i sörjan som låg i botten på diket. Kommer jag bara bort från vagnen kanske stridsvagnarna låter mig vara, bort från skottlinjen, bort.. bort tänkte han ofokuserat.
När han plötsligt för en kort sekund tittade bakåt för att se ifall kulsprutan som hade fått honom att kravla fortfarande jagade och drev honom framåt, såg han den andra sjukvårdaren stå och flämta bakom vagnen hållandes i sin automatkarbin som det vore ett barn. Det blödde från ett sår i ansiktet men hon verkade inte bry sig, Lundberg insåg med ett ryck att han hade lämnat både Anderson och Isakson kvar, han hade flytt medan de var kvar. Han var en total skit, en feg jävla idiot, de här var hans soldater, han hade befälet. Även om de hade gjort lika lång utbildning och egentligen var befälsunderlag alla, så var det han som HADE befälet nu. I den stunden såg han att kulsprutan som tillfälligt hade slutat skjuta började skjuta sökandes mot den sårade vagnen och Isakson. I panik ville hela hans väsen få henne att söka skydd, fly och gömma sig som han, men han gjorde inget, var totalt förlamad och kunde enbart väsa fram snabba och varma andetag. Sekunderna som det tog att perforera vagnens pansarplåt till en miljon små skärvor varade i tusen år, han trodde inte på det han såg, ville inte. Som i ett mirakel verkade det dock som Isakson undgick att bli träffad där hon stod, fortfarande kramande sitt personliga gevär nr: 234-938. Och som i dimma hörde han sig själv skrika att hon skulle se upp och ta skydd, en sekund gick utan att något hände annat än kulsprutans projektiler slungade upp stora sjok av jord och sten, pansar och gummi i luften. En kort paus, han skriker igen, och plötsligt springer hon mot honom, rakt över fältet förbi Anderson. Kulsprutan börjar skjuta med förnyad energi och söker snabbt upp Isakson och jagar henne, slickar och hostar i hennes hasor. Det sprutar upp en stor kaskad av blod och han ser inget för en hundradel sen inser han att det är stackars Anderson, fortfarande varm, som har dragit på sig elden från den värmestyrda kanonen. Detta räddar Isaksons liv och Anderson skulle varit nöjd om han varit i liv. Han hade nämligen under tiden som de arbetat med varandra fattat allt större tycker för Isakson. Kanske var det krigets fasor eller bristen på andra kvinnor som fick henna att lysa som en ängel i Anderson värld eller också var han helt enkelt förälskad. Änglavakt hade hon hur som helst att Anderson råkade dö på just det stället som han gjorde och drog på sig kulsprutans hat för den sekund som det tog henne att hinna ner i diket. När Andersons började fara åt alla håll i en kaskad av ben, blod och kött hade Lundberg blundat och trott att han kallat henne ut i döden, och när han sekunderna senare kände hennes varma kropp kravla sig upp bredvid honom trodde han först att han blivigt träffad. Att det var hans varma blod som läkte ur honom men ögonblicket senare sansade han sig och förstod att det hade gått vägen och som i slowmotion fick han upp ögonen. Där låg hon faktiskt och skrek något till honom men han förstod det först inte eller hörde det inte, chocken släppte greppet om honom aningens och han fick luft igen när han andades. Han var inte längre själv och var tvungen att fokusera, leda och agerar, saker som han alltid tyckt var jobbigt. Hon tittade frågade på honom och han började krypa, fram genom leran, bort från hatet, elden och sina döda kamrater.
De hörde hur det började röra sig från stället därifrån de hade blivigt beskjutna och ökade takten även fast de inte trodde att det gick, de sprang nu hukandes och ålandes om vart annat tillbaks till någon primitiv djurform, totalt hängivna åt rädslan. När diket plötsligt slutade och det tog stopp blev de först totalt förvirrade, stannade och låg bara platt och tittade frågande på varandra. Sekund efter sekund släpade sig fram och efter fem hade en tanke format sig i Lundbergs huvud, vidare…vidare…vidare lät det som ett eko som bara växte för varje gång som det studsade, runt i hans huvud. Isaksons blick blev dimmig och höll på att totalt förlora skärpan när han som med ett ryck väste fram en fråga ifall hon hade någon rökgranat. Först verkade hon förvirrad, som om han tilltalat henne på ett totalt främmande språk men sen släppte det och hon skakade energiskt på huvudet, inte förmögen att tala. Han insåg att de hade runt en minut på sig att ta sig från platsen de låg på ifall de överhuvudtaget skulle ha någon chans att leva. Han visste att han borde ha en rökgranat på sig men antog att han tappat den under flykten kände valhänt över sin bröstkorg och kände hur ont det gjorde när han tog på den.
Han hade inte ens med sig sitt vapen och mindes med ett ryck de gånger han hade glömt det undre sin värnplikt.
Var är ditt vapen Lundberg! Det…det är i tältet.. löj.. Kapten menar jag! Varför är det i tältet! Jag var bar..a ute och tog lite luft, skulle bara.. I helvete heller! Mindes han kaptenen säga, Du glömde, och ser jag dig göra det en gång till kommer du att ångra det, ditt och kamraternas liv hänger på att du alltid är beredd att försvara det, hur skall du göra det utan ett gevär hade du tänk?! Bita dina fiender, spotta på dom!
Lundberg fnissade där han låg över hur meningslös den rädslan han då hade känt verkade nu, nu var han i skiten och kunde inte göra ett jävla dugg med sitt gevär, skjuta på 60 ton pansarplåt kanske?!
Någonting fångade och väckte honom från hans tankar, mullret av 60 ton dödsmaskin som krossade skog, ja allt i sin väg, och den lät oroväckande nära.
Han tittade bedjande på Isakson som låg och kramade sin automatkarbin som om det var ett barn igen. Ingen hjälp därifrån tänkte han bittert. Han hade hört att om en människa ställs inför riktigt kniviga val fungerar alla på precis samma sätt, antingen flyr hon eller så slåss hon. Om valet är för svårt för att besluta eller att beslutet, oavsett hur man gör går åt helvete blir hon passiv och hoppas att på det sättet skjuta upp beslutet och kanske, kanske kommer det en ”deus ex machina” som löser allt. Hade han trott på gud hade han antagligen sänt en bedjande tanke uppåt det gjorde han dock inte och sände således inga tankar till de högre makterna. Högre instanser hade dock agerat men inte på ett gudomligt sätt utan ett högst påtagligt, militärt sätt och sänt ut attackflyget för att motverka det nya hotet som uppkommit där 3:e kompaniets ställningar varit. Nu dånade det förbi och först märkte de två soldaterna inget annat än att ännu ett muller som la sig som ett täcke över deras redan halvt döva hörsel men när det började att explodera från hållet där deras värsta rädsla hade materialiserat sig, började de förstå. Tankarna gick trögt som sirap och alla intryck verkade i efterhand som fotografier, fast tagna med en kamera som än inte är uppfunnen, men som registrerar allt, lukt, känsel, hörsel, känslor och tankar. Virvlande men ändå fokuserat, först en smäll, sen en till och ytterligare en, efter det var det bara mullret av planen som hördes, när de snabbt vände för att anfalla något annat mål.
Lundberg märkte att han slappnade av och när han gjorde det var det något som brast i honom, han märkte att han blev varm längs låren och undrade först vad det var och när han sen insåg det skämdes han. Han hade skitit på sig, av alla saker i världen, och här låg han med en tjej, vad skulle hon tänka… Sen insåg han hur ofantligt löjlig den tanken var och hur ofantligt mycket viktigare det var att se till att de tog sig därifrån innan det kom andra fiender.
Han ställde sig hukande upp och tittade för första gången på Isakson på vad som kändes som en evighet sen men antagligen inte var mer än tretio sekunder sen, hon låg och skakade, blöt och blodig i leran, såg så liten och skör ut, som en docka tänkte han. Känslor av primitiv art välde fram i honom, hon var så svag, behövde honom, samtidigt blev han arg på att hon inte själv fattade att de var utom fara för stunden och måste se till att komma iväg snarast. Ilskan tog överhanden och han tog tag i hennes arm och ryckte upp henne skrikandes att de måste vidare, passivt som en sömndrucken följde hon med honom när han först krälandes på alla fyra sen hukandes tog sig upp från diket de legat och tryckt i. De sprang, utan att se sig om, för de vågade inte titta, ville inte se att de hade gjort en missberäkning men väntade halvt som halvt att det skulle dö vilken sekund som helst. Isakson kräktes fyra fem gånger de första tre hundra meterna men utan att stanna till eller bry sig om att torka bort det, händerna krampaktigt hållandes automatkarbinen. Efter någon kilometers springande på den vägen som de kommit åkande på bara femton minuter tidigare hittade de ett övergivet hus som de rusade in i för att få andrum och för att tänka men tankarna snurrade bara i cirklar och inget stod rätt till i huvudet på dem. Ingen av dem kunde formulera några tankar, varken i huvudet eller med munnen och de satt bara och vilade lutandes mot var sin vägg tittandes på varandra. Ingen ville ta initiativet till något. De hörde avlägsen automateld men vågade inte tänka tankarna på vad det kunde innebära, var primitivt nöjda med att bara skydda sig som två igelkottar på en motorväg, ihoprullade och passiva, men troendes någonstans att de är säkra innanför sin taggiga sköld. Där satt de sen när den fientliga skyttetruppen försiktigt säkrade hus efter hus och tillslut kom fram till deras, Lundberg blev mer förvånad än rädd när han insåg att det stod fiende soldater och riktade sina vapen mot dem, hur hade de kunnat smyga på oss så där? Han hörde inte vad de sa till honom eller så förstod han inte men någonstans långt ner i honom var han liknöjd vad som hände han levde och ville bara sova, vad kunde de göra med honom som han inte redan hade utstått? Isakson tittade bara på de främmande soldaterna hon med men vägrade att släppa vapnet, höll det som om det var den sista fasta punkten på jorden. De gjorde inget motstånd när de blev avväpnade, avklädda och bundna, vad fanns det att göra? Foga sig, om man ville överleva. Lundberg reagerade knappt när de slet med sig Isakson in i huset, släpandes henne i håret, sparkade och slog henne när hon inte ville gå. Hon höll fortfarande händerna lika krampaktigt som tidigare fast hon nu hade blivigt berövad sitt vapen, men verkade redan ha gettupp, var stel och passiv, inne i sig själv, långt inne. De två som vaktade Lundberg flinade mot honom och tog fram varsina cigaretter och rökte, han avundades dem och sedan hatade han dem när de askade på honom, han ville döda dem med sina bara händer, slå och slå, att skjuta dem vore inte nog.
Den tanken tog upp hans tid en liten stund men sen fångades hans uppmärksamhet av något annat, Isaksons hjälplösa skrik inifrån huset. När de två som vaktade honom såg att han reagerade talade de till honom, hånade honom på ett språk han inte förstod, och en ny vrede växte i hans bröst. Han försökte slita sig loss för att kasta sig över dem men kunde inte, när han ändå försökte belönades han med en kolv i huvudet som fick det att svartna för honom och han sjunk ner, märkte knappt sparkarna som tog hårt på den redan sargade bröstkorgen, tappade sen medvetandet.
Han vaknade med ett ryck av att ett skott avlossades nästan bredvid honom, förvirrad tittade han sig omkring, han låg på samma ställe som han hade legat på tidigare och märkte att det gjorde fruktansvärt ont att andas, kräktes men det kom mer blod än det kom annat och han fick svårt att andas. Nu var alla soldaterna runt honom och tittade nyfiket på honom alla med ett utryck som när en katt leker med en råtta den redan fångat. Vem var det som hade skjutit? Han tittade sig omkring en gång till och insåg med fasa att Isakson inte vara någonstans och ut från huset kom en av soldaterna med ett grin. Han verkade vara den som bestämde eftersom de andra genast tittade på honom med en blandning av fråga och rädsla i ansiktena. Vad som sen hände med Lundberg är en blandning av nåd och orättvisa, ett brott mot mänskligheten ett darwinistiskt riktigt agerande eller i klara ord utryckt:
Ett mord.


Emil Südow
2006-12-11
Tillägnat Gorillaz